måndag 28 januari 2019

Grand Central (2013)

Originaltitel: Grand Central
Svensk titel: Grand Central
Land: Frankrike
År: 2013
Regissör: Rebecca Zlotowski
Manusförfattare: Gaëlle Macé, Rebecca Zlotowski
Genre: Drama


Vad: I en pittoresk by i Rhônedalen, södra Frankrike, finns traktens stora arbetsgivare, kärnkraftverket. Här har de lyckligt lottade fast anställning och (relativt) säkra sysslor, de andra är timanställda och tilldelas de mest riskfyllda uppdragen, i kraftverkets hjärta. Gary tjuvåker tåget till byn, i desperat behov av jobb. Bemanningsföretaget godkänner honom och snart är han en del av den hårda gemenskapen. Han får hyra en sovplats i Gilles husvagn, bredvid snart gifta paret Toni och Karole och vad som följer är en kontrastrik tillvaro, där Gary pendlar mellan älskog och brutal svartsjuka, mellan lyckokänslor i blomstrande dalgångar och radioaktiv dödsångest.


Vem: Jag är inte bekant med regissör Rebecca Zlotowski, men även om Grand Central är en historia som aldrig riktigt lyfter, blir jag nyfiken på hennes andra alster. Vad rollprestationerna beträffar så vimlar här av skickliga skådespelare. Tahar Rahim, känd från Det förflutna och En profet, funkar bra som den sökande Gary. Léa Seydoux (som jobbat med Zlotowski tidigare) är perfekt som Karole, och detsamma gäller Dardenne-brödernas favorit Olivier Gourmet som den rutinerade Gilles. Och Denis Menochét är kanske inte lika fruktansvärd och horribel som i Allt för min son, men fortfarande ganska skräckinjagande. Ändå kommer vi aldrig riktigt någon av dessa personer på djupet. Inte på grund av bristande skådespel, utan för att vi får veta så lite om dem. Scenerna i kraftverkets omklädningsrum, och det stundande bröllopet, får mig att tänka på Deer Hunter, men här finns inga smärtande bakgrundshistorier av den sort som Michael Cimino fyllde sitt 40 år gamla mästerverk med för att få oss att förstå och känna med hans karaktärer. Persongalleriet i Grand Central är ganska stort och kanske är det deras gemensamma tillvaro Zlotowski vill skildra, snarare än enskilda livsöden.


Hur: Garys vardag skiftar mellan stundtals brutala, stundtals vackra omgivningar. Krypande obehag från pipande geigermätare och oförsiktig hantering av radioaktivt material blandas med vackra intryck från miljöerna längs Rhônefloden. Ett par gånger låter Zlotowski storyn tyna bort en stund, och den bildsköna naturen ta över (till tonerna av stämningsfull musik som hämtad ur någon av Hal Hartleys 90-talsfilmer), men de scenerna passerar snabbt, och även utanför kraftverket framstår livet som ganska hårt och kallt. I den sömniga småstaden ägnar man antingen sin ledighet åt att dricka på krogen eller dricka hemma. Sedan spelar det inte så stor roll om det firas bröllop eller after work, männen drar samma plumpa skämt och döljer alla känslouttryck under oändliga lager sarkasm. Det finns något otroligt sorgligt i att höra dem skämta bort rädslan för strålningen de alla utsätts för. De känner till riskerna det medför, men tycks ändå ha förlikat sig med att det inte finns andra jobb att få.


Väl inne i arbetet, i sina yrkesroller, är de respektfulla mot varandra, men bara de kommer tillbaka till omklädningsrummen visar manschauvinismen sitt fula tryne igen. I längden blir det enformigt att ta del av, och nämnda naturscener är för få och för anonyma för att kunna väga upp det. Kärlekshistorien som utvecklas mellan Gary och Karole ingjuter visserligen lite hopp, men inte heller den lyckas riktigt gripa tag.

Jag önskar att Zlotowski vågat göra ett renodlat triangeldrama, med den dödligt farliga kärnkraften enbart som en fond. Eller istället helt fokusera på den extrema variant av bemanningshelvete som är kraftverksarbetarnas tillvaro. Där gömmer sig två riktigt intressanta filmer.

Sämre än: Deer HunterDen röda öknen, Laurent Cantets filmer

Bättre än: Hm, kan inte minnas så många dåliga kärnkraftsfilmer, men kanske den är bättre än gamla svenska miniserien Blueprint i alla fall.

Mitt betyg: 3 av 5

Kodachrome (2017)

Originaltitel: Kodachrome
Svensk titel: Kodachrome
Land: USA
År: 2017
Regissör: Mark Raso
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama


Vad: Matt – tidigare framgångsrik skivbolagstalangjägare, nu på väg att mista sitt jobb – måste skjutsa sin far Ben – professionellt en legandarisk fotograf, privat en första klassens skitstövel – till det sista fotolabbet som fortfarande framkallar Kodachrome-film. Filmrullarna kan absolut inte skickas med post, för då finns ju ingen anledning att para ihop de här två idioterna, eller ens berätta den här historien. Men just det, den är ju based on a true story, så då ska jag väl inte ifrågasätta hur de ens kan överväga att sätta sig i samma bil.

Ja, sedan är det Zoe också, faktiskt en ganska trevlig person tillika sjuksköterska, som tvingas haka på grabbarna grus bilresa. Men hon blir aldrig mycket mer än en svag vind av vänlighet i den storm av otrevligheter hennes medresenärer utsätter varandra för.

Vem: Ed Harris gör nog vad han kan med sin karaktär. Ben är en dryg och otrevlig person, och Harris vet hur man spelar såna. Zoe är tyvärr ganska platt, även om Elizabeth Olsen gör bra ifrån sig med det lilla material hon fått. Däremot har jag svårt för Jason Sudeikis, han klarar kanske av att förmedla Matts känslor hyfsat, men hans sätt att prata får mig bara att tänka actiontrailer-speakerröst. Och som talangjägare åt ett hippt skivbolag är han allt annat än trovärdig. Det är skinnjackan han inte kan bära, det är sättet han vill agera hipp indiekonnässör på sitt jobb, men framstår som en skurkaktig mellanchef på någon ansiktlös storkoncern. Och det är hans slarviga ihopklumpande av band, som Arcade Fire med Coldplay, Galaxie 500 med Live.


Nu kan det ju verka som att några brister i detaljkollen stör mig orimligt mycket, men de där bristerna är liksom symtomatiska för allt i Kodachrome. Musikdetaljerna verkar påkomna av någon som aldrig lyssnat på nämnda band. Zoe heter Zoe bara för att någon tyckte det låter som ett indie-namn. Resan innehåller de sedvanliga road movie-beståndsdelarna, från diner-luncher via släktbesök till den slutliga destinationen, men det känns inte som att manusförfattaren någonsin åkt på en bilfärd. Åtminstone inte med andra människor.

Att hela den här sörjan skrivits av den prisade romanförfattaren Jonathan Tropper är inte hundra procent överraskande, med tanke på hans ganska banala syn på mänskliga relationer. Men till och med för honom är det väl lite tunt? Kanske har för många producenter (femton personer, enligt IMDb) försökt agera kockar i den här Netflix-soppan? Uppenbarligen är det i alla fall någon som behöver förstå att du inte kan "koka ner" (detta förbannade uttryck!) några trötta genreklyschor till ett manus och få en trovärdig film.

Hur: Filmhistorien är ju full av karaktärer som till en början verkar vedervärdiga, men som framåt filmernas slutskeden, ändå skapar en viss empati eller åtminstone förståelse hos sin publik. Bland de lyckade exemplen finns allt från Gudfadern till Royal Tenenbaums. Mindre lyckade är väl valfritt överhuvud i sämre maffiahistorier, eller kanske Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Kodachrome hör till de mindre lyckade. Men elaka pappa Ben är inte filmens verkliga problem. I de där berättelserna med hårdhudade gamlingar vars fasader vi långsamt får tränga genom, finns det ju alltid en mer eller mindre sympatisk huvudperson som kontrasterar mot illviljan och dumheten. Men inte i Kodachrome. Här kontrasteras den gamle gubbfan bara av en lite mindre gubbig fan.

Visst är det också Troppers syfte att inte välja en helt sympatisk snubbe för huvudrollen, grejen är bara att jag hela tiden får känslan av att Tropper egentligen inte tycker så illa om Matt. Hörni tittare, visst är han väl ändå rätt cool, en ganska skön snubbe?


Sedan blir jag så oerhört trött av sättet som huvudpersonernas allmänna jävlighet kombineras med indie-klyschigt vurmande för analoga media och snack om hur kulturen var bättre förr. Det finns filmer där det blir roligt, som While We're Young, eller till viss mån Be Kind, Rewind och Me, Earl and the Dying Girl (även om det är två mediokra filmer). Men eftersom Troppers karaktärer har absolut noll sympatiska egenskaper vill jag bara – på klassiskt Belushi-i-Animal-House-manér – dänga Bens kamera hårt i marken (är sugen på riva ut filmrullen och lägga i solen också, men vänta, det kanske de gjorde i filmen? Någonting lyckades de alltså med?) och bryta Matts vinyler mot mina knän.

Men vem vet, kanske är det inte Tropper eller regissör Mark Raso som gjort ett uselt jobb? De kanske bara lånat sitt namn till en av Netflix uträknad indie-road-movie-algoritm.

Sämre än: Alla road movies jag kan komma på.

Bättre än: Jo, Manos Hands of Fate är spontant en road movie den faktiskt klår. Och kanske Tom Greens bidrag till genren, men tror aldrig jag sett klart den...


Mitt betyg: 2- av 5

onsdag 10 februari 2016

Filmåret 1994 - min topp 10


Filmspanarna skriver om året 1994. Egentligen har jag ju inte tiden att blogga, men att lista favoritfilmer från nittiotalet är så roligt att här ändå kommer ett litet inlägg. Förvisso utan de sedvanliga långa kommentarer jag brukar ha med, men ändå. Jag menar, 94, vilket år! Det som sticker ut mest är nog mängden kvalitativa underhållningsfilmer, men där finns också amerikanska indieregissörer i högform. Och förstås ett par ryska och polska mästerverk.


1) Pulp Fiction
2) Den röda filmen (Trois couleurs: Rouge)
3) Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption)
4) Brända av solen (Utomljonnyje solntsem)
5) Backbeat

6) Amatör (Amateur)
7) Svarta änglar (Heavenly Creatures)
8) Chungking Express (Chung Hing sam lam)
9) Den vita filmen (Trois couleurs: Blanc)
10) Exotica

NÄSTAN PÅ LISTAN:

11) Forrest Gump
12) Reality Bites
13) Ed Wood
14) The Crow
15) Strebern (The Hudsucker Proxy)


LITE BÄTTRE ÄN BUBBLARNA:

16) Innan regnet faller (Before the Rain)
17) Il postino
18) Leon
19) Clerks
20) Tatjana (Pidä huivista kiinni, Tatjana)

BUBBLARE:
Bottle Rocket (kortfilmen)
Fyra bröllop och en begravning (Four Weddings and a Funeral)
Lejonkungen (The Lion King)
Natural Born Killers


NÄSTAN BUBBLARE:
Barcelona
Dum & dummare (Dumb & Dumber)
Döden och flickan (Death and the Maiden)
Quiz Show
Sirens

Vad säger övriga filmspanare då?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

söndag 14 juni 2015

Filmåret 1987 - min topp 10

Filmspanarna skriver om året 1987 och jag konstaterar än en gång att 80-talet och jag inte är bästa vänner. Senast var det 1985 jag hade svårt med, så svårt att det inte ens blev en topp 10. Den här gången har jag verkligen ansträngt mig för att få ihop tio filmer, men egentligen är det långt färre än så jag verkligen tycker om. Ett tag funderade jag faktiskt på att inte skriva något alls, eller kanske bara några rader om något helt annat, typ Håkan Loobs magiska bakåtpassning i Wien-VM eller Stefan Edbergs inledning på sina år i solen, men nåväl, nu är det som det är med dessa listor. En kan inte ha favoriter som 1997 och 2004 varje gång, även de dåliga åren ska skrivas...

För att inte låta alltför negativ börjar jag med ett par filmer jag skulle haft i topp om jag sammanfattat filmåret 1987 när jag var 12 (alltså 1992) och hunnit beta av det mesta av det bästa av fartfyllda actionkomedier och flåsiga parodier.

Can't Buy Me Love, Mio min Mio, Snuten i Hollywood II (gillade dock ettan mer), Dödligt vapen (gillade tvåan mer), Tre män och en baby, Det våras för rymden, De omutbara

Apropå uppföljare kan jag inte heller låta bli att nämna två "fyror" som är så galet usla att de nästan känns surrealistiska. Jag vet inte vad som är roligast, det stalkande rovdjuret som följer sitt offer ett hundratal mil längs amerikanska östkusten i Hajen 4, eller den totala avsaknaden av logik i Polisskolan 4. Oavsett vilket är de lågvattenmärken inte bara för sina respektiva filmserier, utan för hela den kommersiella Hollywod-historien.

Hur som helst. Den riktiga listan nu då, för några bubblare är det ju inte tal om:

10) Wall Street
Jag är kluven. Å ena sidan är det en välgjord, välspelad och välskriven uppgång och fall-historia. Å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre om en blårandig-skjorta-med-vit-krages mödor i den avskrädeshög som är börsvärlden. Men Talking Heads-låten är perfekt. "The less we say about it, the better"

9) Familjen (La Famiglia)
Minns inte mycket av Ettore Scolas familjekrönika mer än att den kändes mustig och maffig när jag just sett den.

8) Radio Days
Ingen av Allens bättre. Snarare nästan tvärtom. Men med en så hög lägsta-nivå går det att leta sig in på topplistor ändå. Av regissörens två filmer från året då Europe låg på listorna, är Radio Days ändå den bättre, eftersom den i alla fall roar emellanåt. September är ett hyggligt men inte särskilt lyckat försök att vara seriös. Av någon anledning tyckte jag Den andra kvinnan funkade, men annars skulle det dröja många år innan Woody lyckades med att vara allvarlig.

7) Family Viewing
Ingen av Egoyans bättre. Snarare nästan tvärtom. Men med en så hög lägsta-nivå går det att leta sig in på topplistor ändå.

6) Hamlet i affärsvärlden
Ingen av Kaurismäkis bättre. Snarare nästan tvärtom. Men med en så hög lägsta-nivå går det att leta sig in på topplistor ändå.

5) Bagdad Café (Out of Rosenheim)
Lite som en korsning av en Paris, Texas och Station Agent. Bara inte i närheten så bra som någon av de två...

4) Some Kind of Wonderful
En av 80-talets bästa high school-rullar. Den saknar kanske lite udd för att kännas verkligt minnesvärd, men det är också det anspråkslösa som gör den bra. Befriande också att den, till skillnad från andra verk från samma epok och genre, saknar den där wacky-and-quirky-humorn som lockar fram skämskudden.

3) Arizona Junior
Ingen av Coen-brödernas bästa, men ändå på den övre halvan om jag ska ranka alla deras verk. Historien är full av hjärta och utförandet är såpass roligt att den lika gärna kunde hamnat högst upp på 87-listan. Värd att se om många gånger också. "Sko-scenen" är alltid lika obetalbar.

2) Himmel över Berlin
Klassiskt Wim Wenders-snitt - långsamt, atmosfäriskt, snyggt foto. Och Bruno Ganz.

Funderade på att ha den som etta ett tag, men i slutändan är filmen lite för distanserad för en sån utmärkelse. Tycker jag i alla fall just idag. Imorgon kanske jag ser om den och kallar den åttiotalets bästa.

1) Vi ses igen, barn (Au revoir, les enfants)
Louis Malle är en av de mer underskattade franska nya vågen-regissörerna. Att klå överskattade Godard på fingrarna kräver ju inte mycket, men jag tycker Malle ibland till och med är starkare än både Truffaut och Chabrol.

Vi ses igen, barn är en av hans bästa, en till större delen trevlig och mysig barndomsskildring. Men sedan kommer slutet, åh, det där slutet! Slutet som jag inte kan säga någonting om, men som jag aldrig kan glömma.

---

Återstår att se vad övriga filmspanare säger om året nittonhundraåttiosju i filmer:

torsdag 14 maj 2015

Filmåret 1997 - min topp 10


Filmspanarna skriver om sina favoriter från 1997. Ännu en riktigt stark årgång, i klass med både 1995 och 2004. Det här skulle lätt kunna bli en topp-femton-lista, men efter ett riktigt stort och våldsamt internt bråk mellan bubblarna och platserna åtta till tio, slutade det så här.

Några riktigt, riktigt, riktigt starka bubblare alltså:
Boogie Nights, Happy Together, Harry bit för bitJackie Brown, Prinsessan Mononoke. Inget ont om dessa, men tja, deras upphovsmakare har uppenbarligen andra kärleksbarn vars heder de är beredda att kämpa liite hårdare för...

Sedan en liten hyllning till den storväxte Saturday Night Live-komikern Chris Farley som endast 33 år ung gick bort i slutet av 1997. Hans Beverly Hills Ninja är kanske inte riktigt värdig en årsbästalista, men bara tanken på Chris som ninja får mig fortfarande att fnissa. En briljant filmidé... Vila i frid, mr Farley!


Och så listan:

10) Cop Land


Klassisk och engagerande historia på temat ensam-snut-mot-korrumperad-poliskår. Inte utan brister eller övertydlighet, men filmen lyfts av de superba insatserna från inte bara Sly och gubbtrion De Niro, Keitel, Liotta, utan också Janeane Garofalo och Michael Rapaport.

9) Donnie Brasco


En till ensam snut, på det också ganska slitna infiltrationstemat. Men relationen Depp - Pacino är så fascinerande att det inte går att slita ögonen från dem under de dryga två timmarna. Härligt också att Pacino, istället för att spela över på sedvanligt manér, verkar trivas allra bäst hemma i tv-soffan, med myskläderna på, framför långsamma djurdokumentärer.

8) Grosse Pointe Blank


Yrkesmördare som går på sin skolas återträff och (åter)faller för sin gamla flamma, samtidigt som en konkurrerande torped är honom i hälarna. Den udda storyn är faktiskt lika rolig nu som när jag först såg filmen, utan någon förhandsinfo, och ömsom skakade på huvudet, ömsom hejade på den märkliga "hjälten". Det är sällsynt att humor är så svart och genomtänkt.

7) The Butcher Boy


Inte en av Neil Jordans mest omtalade filmer, men en av de bästa. Relationen mellan pojkarna Francie och Joe är kärleksfullt skildrad, och utanförskapet Francie får utstå för att han tillför "fel" klass och har "fel" föräldrar är smärtsamt (när han inte flyr in i drömmar som ger filmen lite välbehövd magisk realism). Historiens slut är fruktansvärt, men oförglömligt inte bara därför, utan också just för det ömmande porträttet av Francie.

6) Mitt liv i rosa (Ma vie en rose)


Rörande och starkt om ett barn som kämpar för sin könsidentitet. Och precis som i Butcher Boy är det de vuxna, de påstått mogna och belevda, som är allra mest intoleranta. Så tråkigt, så sant.

5) Ljuva morgondag


När en tragedi drabbar en liten småstad i norra Kanada dyker en försäkringsagent upp och plockar fram det sämsta, det girigaste, det äckligaste hos människan. Sarah Polley som den enda överlevande från olyckan är, den sorgliga storyn till trots, en fröjd att se – inte för hennes skådespel, utan tron på något annat än att människor är små egoistiska kryp.

4) Winterschläfer


En till vinterfilm, och en till olycka (skrev förresten om dessa filmer här, på temat snö, för ett par år sedan). Tom Tykwer är en speciell regissör och det här är nog min personliga favorit av hans filmer (i god konkurrens med Heaven). En märklig blandning av lite thriller, lite amerikanskt indiedrama och mycket 90-tal. Hela estetiken är ett barn av sin tid, men ännu mer känns dramaturgin igen från nämnda decennium. Ett par utspridda karaktärer vars liv påverkar varandra på oväntade sätt som får dem (eller oss) att fundera på ödet. Ett måste för de som gillade både Short Cuts och Kieslowskis trikolor-trilogi.

3) Livet är underbart (La vita è bella)


Roligt, sorgligt, hjärtvärmande, smärtsamt. Självklart är det ingen överraskning att en komedi kan beröra så, eller att en tragedi kan få en att skratta emellanåt. Att komiker bär på de största sorgerna borde väl vara allmänt känt?

2) The Ice Storm


Ännu en vinterfilm, ännu mer tragik. Men framförallt ett lågmält drama om knepiga familjerelationer och barn som är mer mogna än sina föräldrar. Trots iskylan är alla inblandade skådespelares prestationer – från Sigourney Weaver till Kevin Kline, från Elijah Wood till Christina Ricci, från Tobey Maguire till Katie Holmes – hjärtvärmande.

1) Henry Fool


Åh, var ska jag börja? Jag hade sett några av Hal Hartleys verk innan, och gillade framför allt Trust, men så kom Henry Fool, och livet har aldrig riktigt varit detsamma... Det är en film som påminner mig om livets obegripliga, nästan absurda orättvisa, och får mig att lida, samtidigt som jag också får skratta åt allt och börja tro på det otroliga. Med sina beskrivningar av utanförskapets smärta och att hitta en räddare i litteraturen, är Henry Fool det närmaste vi kommit en filmatisering av Morrisseys lyrik.


Vad gör filmen så speciell då? Förutom att den handlar om en sopåkare som finner sitt kall i poesin, och blir både hatad och älskad för sina ord? Jag får citera min text från Have you forgotten:
Henry Fool är olik det mesta annat som visats på vita duken. Långt ifrån obegriplig eller ens svårförståelig, men tonen den slår an är helt unik. Karaktärernas manér känns stiliserade, på ett sätt som säkert influerat Wes Anderson, men de säger saker som låter både absurda och uråldrigt kloka, ungefär som de sympatiska vildhjärnorna i Pedro Almodóvars filmer brukar göra. Samtidigt andas scenografi och kostymer samma sorts udda socialrealism som nämnda Kaurismäki.

Och vidare:
Hartley förmedlar ju samma svartsynta världsbild [som Smiths och Morrissey], och precis som Manchester’s Finest blandar han livets mörka sidor med en brutal, men också godhjärtad humor. Replikerna kan låta teatrala, som vore de citat ur en bok, riktade direkt till intellektet, men i nästa stund blir filmen rent fysisk. Vi får se Simon lida på de flesta tänkbara, och realistiska, sätt. Han spyr upp sur mjölk, får kokande vatten hällt över sig och åker på mer än ett kok stryk. Flera av scenerna känns i hela kroppen, men följs oftast av betydligt lättsammare – eller kanske mer filosofiska – inslag. Efter att ha pucklats på av den våldsamme Warren sitter Simon lutad mot en vägg, med minst ett revben sönderslaget, och säger till Henry bredvid sig: 
– It hurts to breathe. 
Varpå han svarar: 
– Of course it does. 
Humorn är obetalbar. 


Ja, hela Henry Fool är obetalbar. Kanske är andra halvan inte lika stark, magin falnar lite efter en dryg timme, men samtidigt fortsätter storyn vara så oväntad och rolig, ända till sista scenen, att jag inte kan annat än kalla den för 1997 års överlägset bästa film.


---

Vad tycker övriga filmspanare om 1997? Här hittar ni svaren:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

tisdag 14 april 2015

Filmåret 2004 - min topp 10

När jag en gång i tiden skulle ange mitt favoritår i den cineastiska historien, var 2004 en stark kandidat, men föll i slutändan till föga för en annan episod av 00-talet. Nå, nu är det i alla fall dags för Filmspanarna att skriva om nämnda årgång, som trots allt är av allra högsta klass. Fyra filmer såg jag på bio det året som verkligen golvade mig och tveklöst förärades högsta betyg. Två av dem älskar jag fortfarande mer än det mesta. Och en av dem ska kamma hem förstapriset. Jag kan tala mig varm i timmar om dem båda, mästerverk som de är, men när det kommer till kritan har en av dem den allra viktigaste platsen i mitt hjärta.

Först blir det dock en hel drös med bubblare (för att de alla förtjänar ett hedersomnämnande!), och sedan tar vi det som vanligt från plats tio till ett.

Några riktigt hyggliga filmer:
Bara en dag, Collateral, Dirty Filthy Love, Garden State, Kill Bill - Vol. 2, My Summer of Love, Napoleon Dynamite, Secret Window, Shaun of the Dead, We Don't Live Here Anymore


Några ännu lite bättre filmer, som verkligen är snubblande nära att få vara med på listan:
Dålig uppfostran, Fyra nyanser av brunt, I Heart Huckabees, Mysterious Skin, Sideways, Vera Drake

Och så den riktiga listan:

10) Fahrenheit 9/11
När Michael Moores anti-Bushfilm först visades på bio kunde jag inte annat än stämma in i hyllningskörerna. Dels för hur den sågade den inkompetenta presidenten och hans oljetörstande hantlangare längs fotknölarna, men framförallt för hur den ifrågasatte USA:s vana att föra krig mot allt och alla. Så här i efterhand är det svårt att inte bli illa berörd av insikten om hur mycket dåligt som gjorts i den elfte septembers namn, och hur mycket som gått ännu mer snett sedan filmen damp ner på biodukar världen över. Men det är också svårt att inte känna sig sviken av alla tveksamma "fakta" Moore presenterar och den allt annat än fördomsfria bild av icke-amerikaner han presenterar i sina hetsiga montage.

9) Attentatet mot Richard Nixon
En oförglömlig rollprestation av Sean Penn som en man fast i en nedåtgående spiral. Det slutar visserligen med oförlåtliga handlingar, men det är inte svårt att se hur huvudpersonens oförlåtande omgivning låter den sorgliga utvecklingen fortgå.


8) Dandelion
Missförstådd ung man, småstadstristess, dysfunktionella familjer, trevande tonårskärlek, bitterljuva sånger av Cat Power och Sparklehorse. Och så några stabila men inte alltför namnkunniga skådisar i birollslistan. Dandelion skulle kunna vara en parodi på en typisk indiefilm. Men regissör Mark Milgard har ett sånt stort hjärta, och storyn ramas in av så otroligt vackra naturbilder från Idahos ändlösa vetefält, att det är svårt att inte älska Dandelion.

En brasklapp dock: Jag såg Dandelion innan jag började följa Mad Men. Så döm av min förvåning när jag nu, många år senare, kollar in en trailer för filmen och inser att det är Vincent Kartheiser (alltså Pete Campbell) som har huvudrollen. Förvisso mycket yngre, med flanellskjorta, sportkeps och page, men ändå. Pete, den skitstöveln!

7) Dear Frankie
Lågmält och finstämt är en annan indieklyscha, men det är de första orden som kommer till mig när jag tänker på Dear Frankie, berättelsen om en ensamstående mamma (spelad av alltid pålitliga Emily Mortimer) som slits mellan att berätta sanningen för sin son om dennes far, eller spinna vidare på den låtsashistoria hon upprätthållit under sonens hela nioåriga liv.

6) Järn 3:an (Bin-jip)
2004 var det populärt att bryta sig in hos folk, och sedan bara hänga lite, utan att sno något. Riktigt vad huvudpersonen i Järn 3:an, Tae-suk, vill med sina inbrott kan jag inte svara på. Kanske har han en önskan att leva som "vanliga" människor gör, kanske försöker han ge de vanliga människorna någonting ovanligt. Oavsett är det en unik och stämningsfull berättelse som på något märkligt sätt klarar att vara både lättsam och djup.


5) De feta åren är förbi (Die fetten Jahre sind vorbei)
Inbrottstjuvarna, nej förlåt, inbrottarna i De feta åren är förbi, har en tydligare agenda. De vill påminna lyxvillaägare om orättvisan i deras överflöd. Idén är smart och storyn utvecklas på ett både intressant och engagerande sätt. Och det är en fröjd att se Tysklands nya skådespelarelit (Julia Jentsch från Sophie Scholl och Daniel Brühl från Goodbye Lenin) i huvudrollerna.

4) Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Kanske den allra mest fantasifulla och märkliga av Miyazakis skapelser, vilket inte vill säga lite. Det levande, flygande slottet är fullständigt surrealistiskt med alla sina märkliga figurer och ting.


3) En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles)
Visst, det kan hända att jag är överdrivet nostalgisk här, för att det var mitt sista besök på Röda kvarn innan biografen lades ner, och för att det var lite av en hångelfest med min fru, som jag just träffat då... Men jag vill ändå hävda att det är en smärtsamt vacker historia, som i sann Jeunet-anda blandar det brutala med det romantiska, samtidigt som en intrikat intrig nystas upp.

2) Life Aquatic
En film att se om, och om, och om igen.


Det är matinékänslan från barndomen. Skattjakterna, panoramabilderna över fartygens interiörer, skottlossningarna på paradisöar, vänskapsrelationerna som spricker i sömmarna men ändå lyckas hålla ihop.

Det är Andersons subtila humor. Den lockar sällan till gapflabb, men ger långt efteråt fånleenden på läpparna bara vid tanken på, tja, Klaus tjurighet över toppluvorna, eller Janes frenetiska tuggummituggande.

Det är Bill Murrays allra mest trötta uppsyn. Den som Anderson själv bringade fram i Rushmore, som Coppola förfinade i Lost in Translation och som här når något slags absurt klimax.

Det är den underliggande tragiken. Zissous alltjämt växande bitterhet gentemot allt och alla, de fantastiska djuren inkluderade. Den gravida Jane Winslett-Richardsons ensamhet. Den naiva Ned Plimptons sorgliga öde.


Det är den sagolika musiken. Bowie både i original och personligt tolkad, Devo-Marks märkliga kombination av blipp-bloppande och matinésoundtrack, och Sigur Rós förstås.

Det är den samtidigt så storslagna och barnsligt lekfulla scenografin. Neonfärgerna under havsytan, de medeltida gränderna utanför biografen, solnedgångarna på Zissous ö, skeppets alla skrymslen och vrår.


Även om jag skulle kallat den årets bästa film när som helst, utom just 2004, är Life Aquatic så mycket mer än vad en sådan liten utmärkelse kan säga. Och nu när jag skrivit det här måste jag se den igen, snarast!

1) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Det ska inte kunna bli så här perfekt, inte på alla plan. En film har ju, hur bra den än är, alltid något som inte riktigt klaffar. Den kan vara visuellt slående, så till den grad att storyn eller trovärdigheten glöms bort. Skådespelet kan vara så bländande att övriga filmteamets fantasilöshet går att ignorera. Eller så är det ett både realistiskt och smart manus, men regin saknar finess, det lilla extra. Självklart finns det riktigt lyckade filmer där nästan allting funkar, men jag vet knappt någon där varje liten beståndsdel kan anges för att motivera dess styrka.


2004 års (kanske hela filmhistoriens?) bästa film är förstås det stora undantaget. En extremt sällsynt totalupplevelse där varje inblandad person gjort sitt livs insats.

Det finns de som envisas med att kalla Eternal Sunshine of the Spotless Mind för en romcom. Och visst är det i grund och botten en kärlekshistoria som på vissa sätt utvecklas enligt en mall vi sett tidigare. Men tja, alla de där skavankerna som genrens karaktärer brukar sakna är högst närvarande hos filmens huvudpersoner. Den klassiska skridskoscenen, där stans alla par åker tillsammans under discokulor och strålkastare, är utbytt mot försiktigt kringhalkande på en frusen flod, som bara lyses upp av rusningstrafikens flimmer, med fula blåmärken som följd. Och romantiska komedier i all ära, men hur ofta utspelas de inuti någons huvud?


Egentligen är det ju helt logiskt, för hur stor del i ett nytt förhållande spelar inte alla tankar som förekommer i de två älskande människornas hjärnor? Hur mycket av kärleken hålls inte vid liv genom minnen av tid spenderad tillsammans? Och hur långt går inte de separerade för att glömma varandra, radera de gemensamma minnena och göra dem till egna, neutrala? Någonstans där går manusförfattaren Charlie Kaufmans idéer från smarta till genialiska. Ett företag som sysslar med utsuddning av människors minnen känns förstås overkligt, men ändå inte riktigt som en omöjlighet, och placerat i den blinda kärlekens sammanhang är konceptet rentav lätt att tro på.


Ett smart manus alltså, med trovärdiga karaktärer. Men regin då? Tja, visuellt är den fullständigt överväldigande. Det finns så mycket att nämna att jag knappt vet var jag ska börja, Den första tanken är att hjärnscenerna imponerar mest, sängen som står på den snöfyllda stranden är en bild som permanentat sig i mitt huvud, och parets färd tillbaka till Joels barndom är verkligen magisk. Ett slitet ord, visst, men det är så vackert, känslosamt, märkligt, komiskt att andra ord inte räcker till.

Till skillnad från Michel Gondrys övriga verk klarar han här också av de vardagliga sekvenserna med galans. De liksom andas vinter, en trögstartad bil i vinterkylan, hår som blivit svettigt under en mössa, imma på rutorna, ånga från en varm andedräkt. Och förstås den fullsmockade perrongen, en till scen som etsat sig fast hos mig. Joel som trängs bland alla pendlare, och det plötsliga, till synes helt irrationella infallet att springa uppför trapporna och kasta sig på ett annat tåg.


Okej, så det visuella funkar på alla plan. Men personregin då? Det är ju inte Gondrys starka sida, men någonting rätt måste han gjort den här gången, för banne mig om här inte finns några av de finaste rollprestationer som går att tänka sig. Kanske lät han bara den imponerande skådespelarensemblen jobba ifred, jag vet inte, men den är en essentiell del av magin jag pratade om tidigare. Att Jim Carrey gör sitt livs roll kanske inte säger så mycket, men han är verkligen fenomenal, först och främst som en stel och inrutad person, men också i de små kroppsrörelser som antyder att någonting sällsamt pågår i hans huvud. Lite av sin välkänt galna mimik får han använda också, om än ovanligt subtilt, i skildringen av Joel som liten. Kate Winslet är givetvis förstklassig hon också (mindre överraskande då hon är en av sin generations största). Men minst lika viktiga för filmen som Joel och Clementine är birollerna. Kanske är det till och med där de största guldkornen gömmer sig. Patricks (Elijah Wood) stalkertendenser är verkligen obehagliga, och Stan (Mark Ruffalo) är obetalbar i sitt sätt att agera kärlekskrank slacker på arbetstid, som vore det vilket programmeringsjobb som helst och inte ett avancerat experiment med folks hjärnor. Och vem kan glömma scenen med Mary (Kirsten Dunst) och Dr Mierzwiak (Tom Wilkinson) där filmens underbara titel (världens finaste!) äntligen får uttalas?


Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst, men jag tror poängen gått fram. Om det finns en perfekt film, en fläckfri, som verkligen har allt, då är det Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

----

Puh! Tog du dig genom det här essäliknande slutet på listan så belönas du här med ett helt gäng andra filmbloggares listor över deras personliga 2004:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

tisdag 17 mars 2015

Filmåret 1985 - nästan en topp 10


Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 1985. För mig blir det svårt, 1980-talet måste vara ett av de årtionden jag tycker sämst om, får gå tillbaka till 30- eller 40-talet för att hitta så få filmer jag tycker är riktigt bra (och då beror det snarare på den avsevärt mindre mängden film jag sett från de, betydligt äldre, epokerna). Visst bjöd yuppieromantikens och axelvaddarnas decennium på en och annan äventyrsfilm jag älskade när det begav sig, men de flesta av dem uppskattar jag verkligen inte längre. De är för fåniga, för osmarta, för opersonliga och alldeles för fulla av både klyschor och rena fördomar. Visst kan en rulle som Döskallegänget (The Goonies) fortfarande vara lite mysig, men nä, jag spelar hellre det trevliga gamla NES-spelet vid eventuellt nostalgitrippsbehov. Jakter på juveler och sk(r)att känns verkligen inte fräscha idag. Undantaget är förstås, som jag var inne på i 95-inlägget, om äventyrandet sker i form av tidsresor...

Tio filmer värdiga en topplista kan jag, med handen på hjärtat, faktiskt inte lista. Men sju, åtta stycken, och ett par hyfsade underhållningsfilmer som bubblare har jag ändå lyckats skaka fram.


Först några bubblare som jag antingen inte känner särskilt mycket för, eller inte sett på många år och inte heller är sugen på att se om:
Den tysta jorden, Ett lik för mycket (Poulet au vinaigre), Fletch, Kairos röda ros, Mitt liv som hund, Purpurfärgen, Vittne till mord.

Så listan. Och då menar jag inte programmet med Staffan Dopping och Annika Jankell, utan min topp 8...

8) St. Elmo's Fire
Den där bräkande saxofonen kunde både filmen och hela årtiondet varit utan, men annars är St. Elmo's Fire en ganska vettig historia om tiden efter skolan då alla ska, eller åtminstone tror att de ska, hitta sig själva. Sedan lider manuset en del av det stereotypa tänkandet i utformningen av karaktärerna. Även om storyn försöker få oss att se förbi deras olikheter, så gör den stora mängden andra high school- och collegefilmer med samma karikatyrer att det känns lite beräknande.


7) En natt i New York (After Hours)
Den svarta humorn blir lite väl kall ibland, men tja, det är ju också Scorseses poäng att visa på storstadens många bisarra dråpligheter. Hur som helst är En natt hästlängder bättre än regissörens många ointressanta och märkvärdigt platta uppgång- och fallhistorier. En film blir varken bättre eller mer episk bara för att den är lång. Märkligt att både herr Scorsese och polar'n Coppola så sällan fattat det under årens lopp.

6) Taran och den magiska kitteln (The Black Cauldron)
Kanske har den ett lite väl nostalgiskt skimmer över sig för att det var en av de första filmer jag någonsin såg på bio. (På gamla Filmstaden, som jag då uppfattade att det krävdes milslånga promenader genom kulvertar för att nå. Vilket det förstås var värt, jag menar - en hel stad av film!) Jag har dessutom bara sett den en gång till sedan dess, men jag minns ändå en lite mörkare och mer spännande historia än vi är vana vid från Disney. 


5) Breakfast Club
Samma problem som med St. Elmo, men här känns karaktärerna lite mer fint utmejslade, och fördomarna de alla har om varandra blir också till ett intressant spel med åskådarna. Och banne mig, jag gillar ju inte ens Simple Minds, men få slutscener, om ens någon, får mig att vilja spatsera mot horisonten och höja min knutna näve mot skyn.

4) Vagabond (Sans toit ni loi)
Lite bortglömd fransk film av Agnès Varda som tangerar samma frågeställningar som Into the Wild, Wild och Tracks. Men där nämnda historier lätt fastnar i att mest skildra vandrandet (som att äktheten i märket på kängorna och storleken på fotsulornas blåsor är filmernas viktigaste beståndsdelar), hoppar Vagabond över det helt och tar fasta på en huvudperson som vill hålla sig kvar vid sidan om samhället, utan att för den skull romantisera skogar eller förvänta sig mirakel efter ökenpromenader. Sydfrankrikes landsbygd och småstäder är vackra, men miljöerna är skitiga och människorna kalla.

Extra eloge för Sandrine Bonnaire (för mig mest känd från Chabrols Ceremonin) som gör den gåtfulla huvudpersonen full rättvisa.


3) Brazil
Det är nog bara Terry Gilliam som kan göra en fruktansvärd dystopi så sagolik. Slutet är oförglömligt (om än kanske inte så sagolikt)!

2) Z00 (A Zed & Two Noughts)
You never forget your first Greenaway. Och du kan aldrig känna samma sak igen, för upplevelsen kan ju aldrig återskapas som den var, det finns inga perfekta kopior...


1) Tillbaka till framtiden
Efter väldigt många omtittar har jag kommit fram till att uppföljaren faktiskt är bättre, men det betyder inte att jag någonsin kommer komma över den vidunderliga rädslan jag kände vid fritidsgårdens visning av del ett, när en av filmens huvudpersoner plötsligt sköts ner där på parkeringen. Och jag kommer alltid vilja återuppleva det obeskrivliga undret i att, genom Marty McFlys ögon, återse honom igen. Livs levande. En film kan inte bli inte mer magisk.

---

Hur minns övriga filmspanare 1985?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito - om film...
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

tisdag 17 februari 2015

Filmåret 1995 - min topp 15

Filmspanartema - filmåret 1995
Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 1995.

När jag tänker tillbaka på bioåret 1995 är det första minnet som poppar upp i huvudet hur jag och min vän blir rånade på Sergelgatan, på väg mot godisaffären innan Bert – Den siste oskulden. Av filmen har jag knappt några minnen, kommer mest ihåg hur jobbigt det var att sitta i biofåtöljen med plånboken nedstoppad i kalsongerna...

Nåväl, efter lite mer research kan jag konstatera att 1995 var ett förträffligt år för cineaster, och flera av de filmer jag gillar idag var såna som jag såg på bio eller gick och hyrde då, mitt i tonåren.

Femton filmer fick det bli till slut, eftersom tio var för få.


15) De misstänkta
När jag först såg Bryan Singers debutfilm blev jag alldeles bortblåst. Vi hyrde den med familjen och dagen efter cyklade jag med VHS:en till tidigare nämnda vän och såg den igen innan den lämnades tillbaka på Statoil. Idag har jag inte riktigt lika starka känslor för filmen, visst är det en smart och välspelad spänningsrulle, men frågan är om inte den omtalade twisten gjort mer ont än gott för Hollywoodberättandet.

14) Smoke
Vardagsfilosofi i Brooklyn med manus av Paul Auster. Kan väl inte bli bättre? Nja, ibland är det för mycket vardag, på gränsen till banalt. Men Harvey Keitel och William Hurt kompenserar mer än väl för det.

13) Bara en natt
Jag är inte lika omåttligt förtjust i Richard Linklaters trilogi som en del andra, men den första filmen har massor av charm och det är svårt att värja sig mot amerikaners Europaromantiserande när miljöerna är så vackra. För övrigt gillar jag också att Linklater gjort så många filmer (framförallt i början av sin karriär) som utspelar sig under bara ett dygn, eller mindre.


12) Small Faces
Kanske bara en i mängden av brittiska arbetarklasskildringar, men i mitten på 90-talet älskade jag allt som hade med landets popmusik att göra, och således också denna film om gängbråk i 1968 års Glasgow. Superbt soundtrack, förstås.

11) Dead Man Walking
Första gången min bioupplevelse förstördes av att någons mobil ringde, och att personen också svarade, var under Tim Robbins klassiska antidödsstraffilm. Det tog inte något av Dead Man Walkings styrka ifrån den, men storyn är för mig för alltid förknippad med detta symptom på människans oändliga självgodhet.


10) Min hemlighets blomma (La flor de mi secreto)
Här lämnar Almodóvar sin galnaste, mest utflippade stil bakom sig och omfamnar det färgstarka berättande han skulle komma att bli världsberömd för. Filmen är inte lika kraftfull som de senare Allt om min mamma och Tala med henne, men fortfarande en av 1995 års bästa.

9) Den unge giftmördarens handbok
På något märkligt sätt blir det horribla ibland ganska roligt i denna udda svarta komedi med tydliga A Clockwork Orange-influenser.


8) Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba)
Miyazaki-manus och Studio Ghibli-estetik. Biblioteksromantiserande och tonårskärlek. Och så talande katter. Behöver jag säga mer?


7) Angel Baby
Du gör mig galen (Silver Linings Playbook) var Hollywoods tama försök att göra en kärlekshistoria om två personer med psykisk sjukdom. Den här australiensiska filmen gör det många gånger bättre, inte bara för att den är närmare verkligheten, utan för att den griper tag så hårt med både värme, humor och sorg. Dessutom påminner den lite om Betty Blue - 37,2 grader på morgonen. Bara en sån sak.


6) Ceremonin (La cérémonie)
Claude Chabrols bästa sedan 60-talet. Huppert och Bonnaire är förstklassiga i sina roller och det finns en nerv i storyn som håller mig intresserad ända fram till det vansinniga, helt oväntade (och budskapsbärande?) slutet.

5) Wallace & Gromit – Nära ögat
Olycklig kärlek, ondskefulla robothundar och uppfinningar värdiga Disneys allra bästa kortisar från 30- och 40-talet. Nick Parks tredje film om Wallace och Gromit är inte riktigt lika galet fantasifull som den första, Osten är slut, men minst lika underhållande.


4) Dead Man
Jarmuschs version av vilda västern är smutsig och sorglig, men med Neil Youngs undersköna elgitarrspelande och det svartvita fotot blir historien om revisorn William Blake både poetisk och vacker.


3) Underground
Jag måste verkligen se om Emir Kusturicas galna epos om det som en gång hette Jugoslavien. Men när jag första gången upplevde den, hemma i soffan någon gång i slutet av tonårens första halva, kändes det helt unikt. Underligt är det också att jag förknippar den med tv-rummet i huset vi flyttade från redan 1993. Det är ju en omöjlighet att jag skulle sett den där. Men det är klart, i Kusturicas värld kan vad som helst inträffa.


2) De förlorade barnens stad
Plats 1, 2, 3 och 5 (och kanske några till) – ja, 1995 var ett bra år för det absurda och surrealistiska. Jean-Pierre Jeunet är minst lika originell som Kusturica, och dessutom en visuell visionär. Staden han skapat tillsammans med medregissören Marc Caro är en fest för ögonen, Angelo Badalamentis musik är lika suggestiv som hans bästa Lynch-kompositioner, och storyn är som en alternativ mörkerversion av någon gammal barnbok jag glömt titeln på.


1) De 12 apornas armé
Jag är väldigt svag för tidsresefilmer, och av alla jag sett sedan lokala fritidsgården i slutet av 80-talet presenterade mig för en ung Michael J Fox i röd dunväst, är Terry Gilliams mästerverk utan tvekan den mest världsomvälvande. Känslan från dystopiska Brazil är närvarande, men Gilliams tempo har här blivit mycket mer intensivt, storyn tar hela tiden oväntade och intressanta kliv framåt, samtidigt som de patenterade Monty Pythonska galenskaperna tillåts krydda var och varannan scen. Och när Bruce Willis och Madeleine Stowes fantastiska kärlekshistoria når sitt klimax i rulltrappan på flygplatsen är det, för en lagom spirituell ateist som undertecknad, förmodligen det närmaste jag kommit ett högre medvetande.


The movie never changes
It can't change
But every time you see it
it seems different
because you're different
You notice different things

Huvudpersonen sitter på en liten kvartsbiograf och ser sin favoritfilm, Vertigo (som av en händelse också min favorit). Och visst stämmer det han säger. Men ändå, varje gång jag sett De 12 apornas armé har det känts likadant: gåshud, tårar och efteråt långa funderingar på ödet varvat med känslor av tomhet och hopp. På fredagskvällen på Royal (jo, vi vågade oss ut på stan igen, jag och min bästa vän!). I TV-soffan med pappa. I fåtöljen i mitt lilla studentrum. Hemma hos min sambo, sedermera fru. Och säkerligen igen tillsammans med min dotter, var vi än kommer befinna oss.


Några bubblare, som nästan fick plats på topp 15:
Farväl Las VegasFrankie StarlightGhost in the Shell, Living in Oblivion, Welcome to the Dollhouse

Några till, som inte var lika nära:
Djävul i en blå klänning, Flirt, Heat, Strange Days

---

Hur minns övriga filmspanare filmåret 1995?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito - om film
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord