söndag 31 mars 2013

Efter revolutionen (2012)

Originaltitel: Aprés mai
Svensk titel: Efter revolutionen
Engelsk titel: Something in the Air
Land: Frankrike
År: 2012
Regissör: Olivier Assayas
Manusförfattare: Olivier Assayas
Genre: Drama

  
Vad: Den franska originaltiteln lyder "Efter maj", och filmen handlar om några ungdomars öden efter den omtumlande tid i Frankrikes historia som inleddes med majrevolten i Paris 1968. Trötta på massarbetslösheten och regeringens försök att lösa denna med sänkta löner (någon som känner igen retoriken?), gav sig många studenter ut i demonstrationer, där de möttes av brutalt motstånd från polisen. Efter revolutionen rivstartar med en dramatisk scen där ett antal väldigt unga pojkar och flickor slås sönder och samman av batongbeväpnade poliser. Filmens huvudpersoner undkommer med hjärtat i halsgropen, men desillusionerade av vad de sett börjar de istället vandalisera sin skola i någon slags ilsken och kanske inte helt genomtänkt - men fullt förståelig - protest mot samhället, etablissemanget, regeringen, de vuxna, vad du vill. Några scener är lika fartfyllda och hjärtklappningsframkallande som inledningen, men sedan splittras ungdomarna och tempot tar en radikal vändning. De försvinner ut på landsbygden, till Italien, till konstskolor, och långsamt försöker de komma till någon slags insikt om sina liv, om politiska protester, om världen. Låter det flummigt? Det beror på att det är flummigt.




Vem: Nästan bara unga och obekanta ansikten, men de är alla duktiga och framförallt trovärdiga. Lola Créton syntes senast i Min ungdoms kärlek, och för henne förutspår jag en lysande framtid - som Christine är hon fenomenal i alla känslolägen.
 
Hur: Det här är verkligen hit or miss, delvis beroende på humör, men främst vad man tycker om långsamma, händelsefattiga filmer. Inte för att det inte händer något i Efter revolutionen, men efter den första halvtimmens högre tempo tar den verkligen tid på sig, och många scener saknar rentav repliker. Personligen har jag inget alls emot ett sådant lugn, förutsatt att det finns annat, såsom skådespel, vackert foto och stämningsfulla miljöer, att koncentrera sig på. Och det gör det ju. Jag sympatiserar inte med alla ungdomarna, men jag fängslas av deras öden, framförallt den unge Gilles naiva försök att hävda sig som aspirerande konstnär i en scen full av hycklare och munväder. Och sättet som hans och Christines vägar korsas vid fel tillfällen får mig att tänka på både Den allvarsamma leken och De älskande vid polcirkeln. De dekadenta scenerna vid den nergångna jättevillan ute på landsbygden, förmodligen inspirerade av Stones inspelning av Exile on Main St., är också minnesvärda.
  

  
På det stora hela sägs det kanske lite för lite för att filmen ska beröra lika starkt som nämnda referenser, men där finns ändå något som får mig att fortsätta tänka på den långt efteråt. Må vara att tempot är lågt, ett sånt intryck innebär ändå ett starkt betyg.

Se också: The Dreamers, Norwegian Wood, Zabriskie Point
 
Mitt betyg: 4 av 5

lördag 30 mars 2013

The Weather Man (2005)

Originaltitel: The Weather Man
Svensk titel: The Weather Man
Land: USA (Tyskland)
År: 2005
Regissör: Gore Verbinski (Pirates of the Caribbean, The Ring)
Manusförfattare: Steve Conrad (Jakten på lycka, The Promotion)
Genre: Komedi, Drama


 
Vad: Dave Spritz är en duktig väderpresentatör på en lokal tv-station i Chicago, men i övrigt en ganska obegåvad människa. Hans fru har lämnat honom för en trevligare man och han kan inte nå fram till sina barn. Till råga på allt har hans far fått ett svårt sjukdomsbesked. Enda ljuspunkten i Daves liv är en chans till ett större tv-jobb på ett nationellt program, men å andra sidan skulle det kräva en flytt till New York, vilket kanske inte vore optimalt för den redan ganska misslyckade familjerelationen. För att ta rätt beslut och bli mer närvarande i sitt eget liv börjar han träna bågskytte. Och just det, förutom de rafflande pilbågescenerna finns där också en massa illa dold produktplacering i form av snabbmat som kastas på Dave. Han får den kastad på sig av avundsjuka och/eller bittra tv-tittare, och beskriver sedan för sin far i telefon vad som utmärker den aktuella snabbmatsprodukten.


Vem: Jag tillhör inte lägret som brukar dissa Nicolas Cage, men som alienerad väderpresentatör måste jag faktiskt säga att han är helt usel. Både när han levererar sina repliker och agerar berättarröst har han anlagt en släpig, trött ton som får en att undra om det är John Pohlman som stått förebild. Michael Caine är lite bättre som fadern (även om det är svårt att tro på någon form av släktskap dessa två herrar emellan) och likaså min favorit Hope Davis som exfrun. Gemmenne de la Peña och Nicholas Hoult sköter sig hyggligt som deras barn, även om det är lite märkligt att Hoult (och Caine också, förstås) talar brittisk engelska.
 
Hur: The Weather Man saknar ordentlig handling, men det är inte filmens största problem. Idén om en väderpresentatör som är trött på folks prat om väder, och som dessutom avundas tillräckligt av gemene man för att de ska vilja kasta färsk snabbmat på honom, är ju faktiskt ganska rolig. Men allt vi får är en korkad medelålders man, vars egenskaper kan sammanfattas med att han glömmer köpa rätt mat till familjen för att en ung kvinnas jeansklädda bakdel distraherar honom. Storyn har också några obehagliga inslag, såsom faderns dödliga sjukdom och sonens pedofil till handledare, men de levereras med för stor distans och utan känsla. Kanske hade det känts mer om Cage presterat bättre, men uppenbarligen har varken regissör Gore 'Pirates' Verbinski eller manusförfattare Steve Conrad någon känsla för personporträtt, så jag skyller hellre det här misslyckandet på dem. Ja, och musiken såklart - horribel, elektronisk smörja som bäst kan beskrivas som en blipp-bloppig version av Seinfeld-temat. The horror!

Bättre än: Inte mycket, men finns säkert några gubbsjuka rullar, eller någon Hallmarkproduktion, som den slår på fingrarna.

Sämre än: The Man Who Wasn't There, American Beauty
 
Mitt betyg: 2 av 5

torsdag 21 mars 2013

Charlie Bartlett (2007)

Originaltitel: Charlie Bartlett
Svensk titel: Charlie Bartlett
Land: USA
År: 2007
Regissör: Jon Poll
Manusförfattare: Gustin Nash
Genre: High school, Drama, Komedi

 
Vad: Ett udda och humoristiskt high school-drama om den intelligenta men knepiga Charlie. Han har just relegeras från sitt femtioelfte internat och tvingas beblanda sig med lite vanliga ungdomar på en kommunal skola. Till en början går det sisådär, men efter att ha gjort en uppgörelse med skolans värsta ligist börjar han både agera hobbypsykolog åt och deala läkemedel till var och varannan elev, och snart är han den populäraste eleven på Western Summit High. Den enda som har ett horn i sidan till honom är den cyniska, alkoholiserade rektorn – vars ögonsten till dotter Charlie kärat ner sig i.

Vem: Anton Yelchin har precis det spjuveraktiga utseende som krävs för en roll som Charlie Bartlett, även om han kanske inte tillhör sin generations duktigaste skådespelare. Kat Dennings är förstklassig och 100% trovärdig som rektorsdottern Susan. Hennes inspirerande fniss och suckar ger liv till vad som lätt kunde blivit en karaktär full av tonårsklyschor. Och minst lika bra är Hope Davis, som jag älskat ända sedan American Splendor tog mig med storm för nio långa år sedan, i rollen som Charlies olyckliga och excentriska mamma. Filmens största stjärna, Robert Downey Jr., går däremot på ren rutin som butter rektor. Jag tvivlar inte på att han kunde sätta sig in i sin rollfigurs alkoholproblem, men i jämförelse med till exempel Bill Murray i Rushmore (en ganska enkel parallell att dra) känns insatsen både oinspirerad och platt.
  
Ett hedersomnämnande också för den för mig tidigare okända Mark Rendall, som den osynliga men problemtyngda eleven Kip.



Hur: Regissör Jon Poll, och kanske ännu mer manusförfattaren Gustin Nash (som senare skrev Youth in Revolt), står i enorm tacksamhetsskuld till Wes Anderson. Förutom den uppenbara likheten i det lillgamla, privilegierade och överbegåvade hos huvudpersonen syns här också privatchaufförer, deprimerade rektorer och problematiska pappor. Men det finns även passningar till Hal Ashbys klassiska Harold and Maude och, om än mer subtilt, till 80-talskultfilmen Heathers (vars svenska titel jag inte tänker befatta mig med!). En salig blandning som tillsammans genererar 97 minuter av trevlig underhållning, även om Charlie Bartlett inte riktigt förtjänar att nämnas i samma andetag som sina influenser. Storyn är liksom lite för osannolik, och filmskaparna verkar inte alltid förstå sig på sina karaktärer. Men med fint skådespel, ett par intressanta relationer och en överlag sympatisk känsla, lyckas den nosa sig upp precis ovanför medelbetyget.

Bättre än: The Chumscrubber, Brick, Igby Goes Down, Can't Buy Me Love

Sämre än: The Perks of Being a Wallflower, Rushmore, Heathers, Harold and Maude
 
Mitt betyg: 4- av 5

onsdag 20 mars 2013

A Skin Too Few: The Days of Nick Drake

Originaltitel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Svensk titel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Land: Nederländerna
År: 2002*
Regissör: Jeroen Berkvens
Manusförfattare: Jeroen Berkvens
Genre: Dokumentär, Musik, Biografi, Musikdokumentär 



 
Vad: En kort (48 minuter) dokumentär om den mytomspunne singer-songwritern Nick Drake, som hann släppa tre (i mina, och många andras öron) perfekta album under sin korta karriär, innan han 1974 tog sitt liv, 26 år ung.
   
Vem: Till stor del är det här en "talking heads"-dokumentär, där främst Nicks äldre syster, Gabrielle Drake, pratar om sin gudabenådade men fåordiga bror. Några intervjuer med artisten själv existerar inte och de enda rörliga bilder som finns av honom är en urgammal Super 8-film från föräldrahemmet, där den lille Nick knappt lärt sig gå. (Sedan finns förstås det här klippet, men med all sannolikhet är det inte Nick.) Joe Boyd, John Wood och Robert Kirby som jobbade med honom i studion pratar kort om inspelningarna och Drakes kvaliteter som både sångare och gitarrist, och Paul Weller uttalar sig lite om musiken. En ljudupptagning av en intervju med föräldrarna Rodney och Molly Drake hörs också.

Nicks syster Gabrielle Drake

Hur: Musikdokumentärer ska kanske inte vara för långa, men i det här fallet blir filmen verkligen lidande av sitt korta format.** Ett Nick Drake-fan gläds förstås åt den bakgrundshistoria som systern Gabrielle berättar, men den tid Nick faktiskt var en aktiv, skivinspelande artist ges alldeles för lite utrymme. Det blir liksom bara "han flyttade till London, tyckte det var jobbigt och hamnade till slut i sitt föräldrahem igen". Joe Boyd pratar lite grann om deras relation, och vi får höra några korta men fruktansvärt rörande anekdoter, men det är alltför många figurer från hans liv i London som saknas, till exempel John Martyn och de andra folkrockarna han umgicks med.
  
Sekvenserna från familjens hus och omgivningarna i den lilla byn Tanworth-in-Arden är dock fantastiska att se, och till filmskaparnas försvar ska sägas att kombinationen av Nick Drakes kompositioner och miljöbilderna är rent magiska. Har du inte hört musiken innan får de dig att börja tycka om den, och är du redan bekant med den får de dig att älska den ännu mer.

Se också: Searching for Sugar Man, The Devil and Daniel Johnston

Mitt betyg som Nick Drake-fan: 4 av 5
Mitt betyg som objektiv dokumentärtittare: 3 av 5

*: 2002 är årtalet som står på IMDb, men dokumentären visades märkligt nog på Stockholms Filmfestival redan 2000...
  
**: Jag såg A Skin Too Few första gången på Stockholms filmfestival för drygt tio år sedan. När jag nu tog del av den igen på DVD:n som medföljer Fruit Tree-boxen tyckte jag det var några scener som saknades. Kanske minns jag bara fel, jag har i alla fall sökt förgäves efter information på IMDb, men om du vet något om eventuellt bortklippta intervjuer får du gärna lämna en kommentar!

tisdag 19 mars 2013

Jag, Anna (2012)

Originaltitel: I, Anna
Svensk titel: Jag, Anna
Land: Storbritannien (Frankrike, Tyskland)
År: 2012
Regissör: Barnaby Southcombe
Manusförfattare: Elsa Lewin, Barnaby Southcombe
Genre: Drama, Thriller, Kriminalfilm

 
Vad: Ett anonymt höghus i en engelsk storstad. Det är kallt, rått, och deprimerande på ett sätt som påminner om Fish Tank och Harry Brown, men mer anonymt. Ett mord har begåtts i en av lägenheterna. När polischefen anländer som första person till brottsplatsen möter han en kvinna i hissen, Anna. Han förstår snart att hon är inblandad i brottet, men han konfronterar henne inte, utan väljer att först förfölja på avstånd och sedan närma sig under falska förevändningar. Parallellt får vi följa Annas vardag, och det blir snart tydligt att hon bara minns brottsstycken av vad som hänt. Långsamt faller dock pusselbitarna på plats.

Vem: Efter förra filmens bottennapp var det skönt att se ett par riktigt duktiga skådespelare. Gabriel Byrne (polischefen) och Charlotte Rampling (Anna) är båda fenomenala i sina respektive roller, även om de skulle kunna spela den här sortens karaktärer i sömnen (jag tänker till exempel på Rampling i Under sanden och, naturligtvis, Byrne i In Treatment). I övrigt är det ingen som sticker ut, Byrnes underhuggarepolisen känns kanske lite klyschiga, medan Hayley Atwell som Annas dotter gör ett okej jobb med det lilla material hon har.
 
Hur: På det hela taget en både spännande och berörande historia, men de anonyma miljöerna och egenskapslösa bifigurerna ger emellanåt lite för mycket Beck-vibbar. Allt är grådaskigt och regntungt och ingen säger någonting mer än det väntade. Så är det förvisso också i tidigare nämnda brittiska socialrealistiska filmer, men de lyckas ändå förmedla något, medan Jag, Anna trampar lite för mycket vatten i huvudpersonernas förvirrade tillvaro. Det blir lite för händelselöst, så när upplösningen väl närmar sig känner jag mig ganska likgiltig inför det hela. Sedan var det skönt att filmen inte utvecklades till en ren kriminalhistoria, men jag hade gärna sett att den gått några steg längre och koncentrerat sig helt på Annas öde.

Pluspoäng ändå för det fina kameraarbetet, som trots vissa Beck-likheter är betydligt mer konstnärligt än i nämnda svenska löpande band-produktion. Och, förstås, för det förstklassiga skådespelet.

Bättre än: Alla Beck-filmer med Peter Haber

Sämre än: Fish Tank, Harry Brown, Vertigo
 
Mitt betyg: 3 av 5

måndag 18 mars 2013

Celeste & Jesse Forever (2012)



Originaltitel: Celeste & Jesse Forever
Svensk titel: Celeste & Jesse Forever
Land: USA
År: 2012
Regissör: Lee Toland Krieger
Manusförfattare: Rashida Jones, Will McCormack
Genre: Romantisk komedi, Drama
  

Vad: Celeste och Jesse har separerat, men bor fortfarande i samma byggnad. Hon är en ambitiös trendspanare och (om jag förstår det rätt) någon form av manager/idéspruta på ett hett skivbolag, han är en surfarkille (säger han i alla fall, vi ser honom aldrig ens på stranden) utan ambitioner, men med vissa konstnärliga drömmar (säger han i alla fall, vi ser varken några gallerier eller konstverk). När deras vänner tröttnar på att det forna paret inte kan släppa taget om varandra, går det långsamt upp för dem att de kanske borde börja träffa andra. Trots sin brist på ambitioner är det Jesse som lyckas bäst (tror jag i alla fall, det är mest Celestes misslyckade singeläventyr vi får följa). Och just det, Celeste har det extra jobbigt för att hon måste promota någon slags Lady Gaga-liknande artist, som jag tror att filmens tänkta publik ska förakta.

Vem: Rashida Jones har varit med i flera framgångsrika filmer (The Social Network, I Love You, Man, Friends with Benefits) de senaste åren, och gjort helt okej ifrån sig, men som Celeste är hon verkligen inte bra. Delvis för att karaktären hon spelar inte är särskilt trovärdig, men mest för att hon inte kan leverera sina repliker. Jag skulle gärna säga att skuggan inte faller över henne, utan regissören, men eftersom hon varit med och skrivit manus kan jag inte riktigt det. Övriga framträdande roller spelas dock alla ungefär lika dåligt. Andy Samberg (som också medverkade i I Love You, Man och Friends with Benefits) har turen att karaktären Jesse känns lite mer trovärdig, men å andra ges han inte utrymme att visa särskilt många känslor alls. Hans nya förhållande med Veronica (Rebecca Dayan) borde vara viktigt för filmens utveckling, men begränsas till två, tre korta och oinspirerade konversationer.
 
Vanligtvis skickliga Emma Roberts är inget vidare som nämnda Lady Gaga-popstjärna, men det beror helt och hållet på karaktärens brister och de korkade vändningar manuset tar för henne. Samma sak med Chris Messina, som nog borde hålla sig till lite mjukare roller än kaxige tjejtjusaren Paul. Den enda som egentligen får godkänt är Elijah Wood som Celestes stressade men ganska sympatiska chef.

 

Hur: Celeste & Jesse Forever vill vara den uppdaterade versionen av en romcom, med trovärdiga karaktärer och en modern syn på förhållanden. Och idén tilltalar mig, för visst måste det gå att berätta en rolig och romantisk historia utan genrens sedvanliga glättighet och fantasilösa dynamik i både relationer och händelseutveckling? Men istället för att leverera realism och naturliga karaktärer faller C&J Forever platt på alla punkter. Celestes och Jesses små interna skämt är enbart töntiga, relationen till deras vänner bygger på noll känslor och hundra procent dålig dialog, och samtidigt som filmen vill vara nymodig skildrar den alla lite mer progressiva förhållanden som naiva. Och greppen som används för att visa på karaktärernas utveckling (som hur Celeste hanterar köer...) är pinsamt intetsägande. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig romcom är att huvudpersonerna har hippare jobb och att skådespelet är lite sämre.

Bättre än: Du har mail

Sämre än: Bridesmaids, Sömnlös i Seattle, När Harry mötte Sally, kort och gott: de flesta romcoms

Läs också: Mitt inlägg om Something Borrowed och romcoms i allmänhet

Mitt betyg: 2- av 5

onsdag 6 mars 2013

Lore (2012)

Originaltitel: Lore
Svensk titel: Lore
Land: Tyskland (Australien, Storbritannien)
År: 2012
Regissör: Cate Shortland
Manusförfattare: Cate Shortland, Robin Mukherjee 
Genre: Drama, Andra världskriget

Lore

 
Vad: Södra Tyskland, sommaren 1945. Kriget i Europa har just tagit slut. Lore är bara 15 år och lämnas ensam med sina fyra yngre syskon när föräldrarna hämtas av de allierades styrkor. Vi får följa syskonens vandring till morföräldrarna i norr, genom ett förfallet land där de vuxna pendlar mellan dödlig skam och rena förnekelser av folkmordet som försiggått mitt framför näsorna på dem, samtidigt som barnen långsamt börjar förstå vidden av krigets hemskheter. På vägen möter de också den mystiske Thomas, en ung man som inte riktigt verkar veta om han vill hjälpa eller stjälpa.
 
Vem: Bara okända namn för mig i den här filmen, men Saskia Rosendahl lär vi se mer av i framtiden, med tanke på hur överväldigande hon är som den unga Lore (karaktären är 15 år i filmen och Rosendahl var 19 vid inspelningen). Ömtålig och bräcklig, men ändå en självklar ledargestalt för sina yngre syskon. Och som de flesta unga tyskar antagligen gjorde både 1945 och flera år efteråt, vacklar hon mellan förnekelse av och skam inför sina landsmäns gärningar.
 
Hur: Mycket stark berättelse där syskonskaran i allmänhet, och Lore i synnerhet, får representera unga tyskars förvirring efter slutet på det fruktansvärda andra världskriget. Men om barnen beter sig förvirrat, så är det inget mot hur de vuxna agerar – isolerade ute på landsbygden vill de varken tro att nazisterna besegrats eller att några koncentrationsläger existerat.

Det här är en viktig del av Europas moderna historia som sällan skildras på vita duken (särskilt med tanke på hur många andra aspekter av kriget som brukar belysas). Men det är även ett fantastiskt filmhantverk med, förutom fint skådespel, också ett sagolikt vackert, nästan drömskt foto.

Se också: Mördarna finns mitt ibland oss (1946), en oväntat insiktsfull film om de tyska skuldkänslorna, med tanke på hur tätt inpå andra världskrigets slut den spelades in. Den lite mer experimentella Anita G – flicka utan förflutet (1966, tyska titeln "Avsked från gårdagen"). Och något av Fassbinder förstås, förslagsvis Maria Brauns äktenskap.
 
Mitt betyg: 4 av 5

söndag 3 mars 2013

Small Apartments (2012)

Originaltitel: Small Apartments
Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller


 
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.

Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
 
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.

Bättre än: Dude, Where's My Car?

Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
 
Mitt betyg: 2 av 5