tisdag 27 augusti 2013

Ginger & Rosa (2012)

Originaltitel: Ginger & Rosa
Svensk titel: Ginger & Rosa
Land: Storbritannien
År: 2012
Regissör: Sally Potter
Manusförfattare: Sally Potter
Genre: Drama, Tonåringar, Uppväxtskildring

  
Vad: England 1945. I filmens epilog föds Ginger och Rosa samtidigt som USA släpper atombomber över Japan och dödar hundratusen människor på ett dygn, och lika många till inom en månad. Sedan tar filmen vid 17 år senare, just som de oskiljaktiga vännerna i skuggan av Kubakrisen är på väg att lämna barndomen bakom sig. Å ena sidan längtar de ihjäl sig efter att bli vuxna och komma ut i den värld deras mammor aldrig fått chansen att utforska, å andra sidan gör rapporterna om ett förestående kärnvapenkrig dem lamslagna - framförallt Ginger. Hon slits också mellan sina frånskilda föräldrar, mamman, bunden till hemmet och med sina drömmar långt i backspegeln, och pappan vars storslagna ord och utopiska visioner inte riktigt rimmar med hans egocentriska tillvaro.

Vem: Elle Fanning har utan tvekan en mer intressant karriär än storasyster Dakota. Hon övertygade som kändisdotter i Somewhere och här gör hon ett fantastiskt porträtt av den unga Ginger. Det tar bara några scener för att inse hur naturligt hon pendlar mellan sprallighet och mallighet, gapskratt och skräck. Alice Englert som kompisen Rosa övertygar inte lika starkt, men det säger nog mer om den roll hon spelar än hennes skådespel. Ginger är en betydligt mer intressant person och som många påpekat är det faktiskt lite konstigt att Rosas namn fick vara med i filmens titel.


 
Christina Hendricks jobbar hårt för att inte bara bli ihågkommen som Joan i Mad Men, men får tyvärr inte så mycket material att röra sig med. Hon gör Gingers välmenande och ensamma mamma bra, men det är en ganska begränsad roll. Alessandro Nivola, en flitig birollsskådis (som jag tydligen sett, men aldrig sett), är betydligt mer minnesvärd som pappan, men återigen beror det mest på karaktärens många osympatiska drag, snarare än skådespeleri.

  
Hur: Ginger & Rosa är en riktigt stark karaktärsstudie och det bleka, matta fotot är en fröjd för ögat. Huvudpersonens samtidiga förundran och rädsla för världen speglas i de många små, nästan klaustrofobiska utrymmen som de flesta scener utspelas i. Där finns också enstaka öppna vyer, med Rosa på en vindbiten strand, mot en fond av ödsliga gasklockor, och med ett demonstrationståg längs en trädkantad stadsgata. Men var Ginger än tar vägen tycks hon bunden till de fyra väggarna runt henne. Det pressande, instängda livet i mammas enkla hus blir för mycket för henne, men pappans vindsvåning är ännu mindre, för att inte tala om hytten i hans lilla båt.

 

Det är väl genomfört och Sally Potter är en uppenbart stabil regissör med ett gott sinne för det visuella. Ändå kan jag inte låta bli att lämna biografen med känslan av att ha sett för lite. Det är ett smart drag av Potter att skildra Gingers liv så klaustrofobiskt, men det borde inte stå i vägen för övriga karaktärers utveckling. Där finns ju några intressanta biroller, som de två Mark (Timothy Spall och Oliver Platt) och deras aktivistvän Bella (Annette Bening är fenomenal de korta stunder hon får vara med), men både deras känslor och relationen till Gingers familj hade kunnat fördjupas. Det blir aldrig så svepande som med de skissartade figurerna i Potters misslyckade Yes, men inte heller några starka porträtt av andra än Ginger.


  
Nu har det gått några veckor sedan jag såg filmen, och med tanke på hur mycket jag ändå tänkt på den, och hur många av dess bilder som fortfarande sitter kvar på näthinnan, kan jag inte kalla den annat än en riktigt stark upplevelse. Så gå och se Ginger (& Rosa), ge historien tid, låt bilderna sjunka in - du kommer inte ångra det!

Ungefär lika bra som: An Education, Ung rebell, Nowhere Boy, Dandelion, Never Let Me Go

Sämre än: Återkomsten

 
Mitt betyg: 4 av 5

torsdag 22 augusti 2013

Nattlek (1966)



Originaltitel: Nattlek
Svensk titel: Nattlek
Land: Sverige
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Manusförfattare: Mai Zetterling, David Hughes
Genre: Drama
  
    
Vad: Jan återvänder till sitt barndomshem (eller snarare barndomsslott) med sin flickvän Mariana. Miljön triggar minnesbilder av Jans ångestfyllda men också farsartade, nästan burleska, uppväxt som tycks ha varit ett enda långt vuxenparty. Och sedan är det hans svåra relation till den neurotiska modern, som på något freudianskt vis ska förklara varför Jan varken kan binda sig med eller tillfredsställa Mariana.

 
Vem: Det är rent olidligt att följa Keve Hjelm som den odrägliga, vuxna pojken Jan. Delvis beror det på karaktärens oförlåtliga beteende mot sin flickvän, men mest på Hjelms hopplöst daterade teaterskådespel. Det teatrala behöver inte vara ett problem i sig, de flesta svenska skådespelare i mitten på 60-talet led av det (ja, så gott som alla utom Lena Nyman), men några av dem hade ändå tillräcklig talang och närvaro för att dagens tittare ska kunna ha överseende med sättet att agera. Men så inte med Hjelm, han levererar sina pseudopsykologiska repliker HÖGT, TYDLIGT och HELT UTAN NYANSER...

Ingrid Thulin som Jans mor är givetvis också teatral, men det passar rollen bättre, och hon spelar i en helt annan division än Hjelm. Lena Brundin som Mariana har inte mycket material att jobba med, men gör i alla fall sin roll hyfsat nedtonad. Resten av karaktärerna flimrar mest förbi som delar av den Fellini-aktiga cirkus Jans uppväxt var. Bland slottets självupptagna, berusade och sexfixerade gäster är det bara Monica Zetterlund och den storväxta Christian Bratt jag minns efteråt.

Den enda som verkligen spelar riktigt bra är dock Naima Wifstrand, som Jans gamla mormor. En hygglig tant som påminner om Almodóvars favoritpensionär Chus Lampreave.

 
Hur: Jag tyckte väldigt mycket om Zetterlings Flickorna (1968) och det jag sett av långfilmsdebuten Älskande par (1964) kändes både starkt och välspelat. Men Nattlek träffar helt fel hos mig. Att Jan skyller sin alienation inför flickvännen på ett Oidupus-komplex känns larvigt och förlegat, men dessutom envisas Zetterling med den sortens cirkus- och gycklarsymbolik som man ibland ser hos Bergman och alltför ofta hos Fellini. Jag har lika svårt att sympatisera med överklassmänniskorna här som i La Dolce Vita, och jag tänker alltför ofta på den hysteriska , både för sättet som karaktärerna flockas kring kameran och hur de pratar om blommor och bin och män från Mars och kvinnor från Venus.

 
Till skillnad från Fellini kan man inte gärna anklaga Zetterling för att vara gubbsjuk. Kanske vill hon bara göra satir av överklasspojkar, jag vet inte. Där kan säkert finnas ett gott syfte, men formen är alldeles för mossig, både till symbolik och skådespel. Det enda försonande med Nattlek är Rune Ericsons svartvita foto och Wifstrands och Zetterlunds rollprestationer. Resten kan jag vara utan.

Ungefär i klass med, men åtminstone kortare än: La Dolce Vita, 8 ½

Sämre än: Älskande par, Flickorna, Smultronstället, Cabirias nätter
 
Mitt betyg: 2 av 5

tisdag 20 augusti 2013

Blue Jasmine (2013)



Originaltitel: Blue Jasmine
Svensk titel: Blue Jasmine
Land: USA
År: 2013
Regissör: Woody Allen
Manusförfattare: Woody Allen
Genre: Drama
 

Vad: Jasmines äktenskap med den odrägligt rika, och inte helt hederliga, affärsmannen Hal har just tagit slut. Efter att ha tvingats lämna från sig alla ägodelar (nåja, de flesta) och flytta ut ur paradvåningen på Park Avenue beger hon sig till San Francisco och sin raka motsats till syster. Livet på västkusten bjuder på många kulturkrockar, men målmedvetet, om än långsamt och bräckligt - och med mycket alkohol till hjälp - försöker Jasmine plocka upp spillrorna av sitt liv. Samtidigt ser vi tillbakablickar från den forna överklasstillvaron och vad som ledde fram till den oundvikliga kraschen.

Vem: Herr Allen själv är inte med, vilket givetvis bäddar för en mer seriös film. På pappret är rollistan inget häpnadsväckande, ett par kändisar och ytterligare några stabila namn. Men i praktiken är det ett extremt välspelat stycke film.

Cate Blanchett är den klarast lysande stjärnan, och som huvudkaraktären, den ofta ganska osympatiska Jasmine, sopar hon banan med de flesta nu levande skådepelare. De tvära kasten mellan före - som strålande värd för storslagna middagsfester i New York - och efter - som ett vrak på datakörkortskurs i San Francisco - är ingen match för henne. Allra mest imponerande är hur Blanchett kan förmå sig att se så sorgsen och uppgiven ut, och samtidigt utstråla både ignorans och överlägsenhet.



Alec Baldwin som Jasmines svin till man förväntade jag mig mest gå på rutin, men han gör rollen med bravur. Antingen är det hans engagemang i Occupy Wall Street-rörelsen som gett honom styrkan att personifiera den ondska som är egoistiska, skattesmitande affärsmän, eller så har han bara en fallenhet för att gestalta plufsiga, gubbsjuka kostymgubbar.
  
Också de mindre namnkunniga skådespelarna presterar på topp. Sally Hawkins (för många kanske mest känd som den sorglösa Poppy i Happy Go Lucky) som systern Ginger och Bobby Cannavale (för alltid ihågkommen som den också ganska sorglösa Joe i Station Agent) som hennes pojkvän, är de som sticker ut mest, men även komikern Andrew Dice Clay är bra som Gingers bittra ex-man.
 
Hur: Jag tillhör de som föredrar Woodys dramakomedier framför de rakt igenom allvarliga filmerna. Därmed inte sagt att mordhistorier som Cassandra’s Dream och Match Point är dåliga, tvärtom. Nu är ju Blue Jasmine inte någon kriminalare (även om personer som Hal tillhör världens mest kriminella varelser...), utan snarare påminner den om de relationsskildringar Allen gjorde under 70- och 80-talen, såsom En annan kvinna, September och Interiors. Men medan de uppehöll sig främst vid karaktärernas psykologiska problem, ger berättelsen om Jasmine utrymme åt en mindre navelskådande livssyn. Hennes liv slås bokstavligen i spillror, men hon är också stark nog att försöka bygga upp det igen, på egen hand.



Jag gillar också att handlingen förlagts till San Francisco och Kalifornien. Woody har mer än en gång gett en känga åt den ytlighet och anti-intellektualism han tycker präglar västkusten (om än mest Los Angeles), och med det i bakhuvudet är det roligt att se hur denna ”den mest europeiska staden” i USA framställs som både varm och mänsklig. Det är som han insett att det finns någonting annat, någonting mer, bortom den självupptagenhet som alltid tycks prägla de New York-bor vi möter i hans filmer. Nu behandlar han visserligen inte ämnen som hur man för intelligenta samtal, var man äter gott, eller vilka klassiska filmer kvartersbiograferna visar, men uppenbarligen tycker han att de möjligheterna existerar även utanför Det stora äpplets gränser.
  
Liksom i nämnda Cassandra's Dream och Match Point finns här också en klassaspekt, som lyfter historien (och mitt betyg!) ytterligare ett snäpp. Även om skildringarna av den så kallade arbetarklassen, med Gingers buffliga män i spetsen, kan bli väl stereotyp ibland, så är det med glädje jag ser avståndstagandet från den härskande klassen. Filmen må behandla en människa i kris, mot en fond av bildsköna kaliforniska miljöer, men mest av allt handlar den om att våga göra rätt även när du riskerar att tappa ansiktet. Den bild Allen målar av vad societeten gör med någon som slutar hålla den om ryggen, är inget annat än brutal. Blue Jasmine är en av regissörens allra starkaste filmer, och definitivt den mest omtumlande.

Bättre än: Cassandra’s Dream, Match Point, Scoop, Melinda & Melinda, September, En annan kvinna, Interiors 

Nästan lika bra som: Midnatt i Paris, Annie Hall, Manhattan, Hannah och hennes systrar
 
Mitt betyg: 4+ av 5