Årets filmer 2013

År: 2013
Mitt betyg: 4-
Bästa filmland: USA & Frankrike. Ett ovanligt hyfsat år för Sverige också.
Bättre än: 2012 & 2011, om än ingen milsvid skillnad
Sämre än: 2007 & 2009

De 20, enligt mig, bästa filmerna som haft svensk (bio- eller video-) premiär under 2013. Topp 3 var väldigt lätt att utse, nästföljande 7 också. Sedan var plats 11-20 alla stabila filmer, men som ändå inte gjorde så starkt intryck på mig. Bubblarna var underhållande och/eller speciella, men lättglömda.

1) Frances Ha - Noah Baumbach
Perfekt om det underbara förvirrade livet.

2) Foxfire - Laurent Cantet
En stark historia om utanförskap och kollektivism, och vad man kan och inte kan göra när insikten om samhällets orättvisor och ojämlikheter slår en rakt i ansiktet.

3) Blue Jasmine - Woody Allen
Förmodligen Woodys bästa allvarliga film någonsin. Innehåller minst en av årets rollprestationer.

4) The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky
Jag gillade boken mer, men fortfarande en oerhört hjärtvärmande skildring av panelhönan Charlie, med alla ingredienser en bra high school-rulle behöver.

5) Återträffen - Anna Odell
En av de starkaste svenska filmerna på många år. Första halvan är plågsamt fingertoppssäker och andra både modig, originell och skrämmande.

6) Blå är den varmaste färgen (La vie d'Adèle) - Abdellatif Kechiche
Tre samtidigt intensiva och långsamma timmar om ung kärlek. Mest av allt gillar jag hur berättandet aldrig får avbrytas av banala intriger, Kechiche fullföljer varje scen utan onödiga distraktioner. Jag vet inte hur många gånger i filmen som jag, uppfödd på överpedagogiska svenska ungdomsskildringar och amerikanska serier, tror att någon ska skära av Adèles väg när hon går längs gator eller korridorer - men, prisa gudarna, det händer aldrig!

7) Broken - Rufus Norris
Smärtsam socialrealism från Storbritannien som till och med slår Fish Tank på fingrarna. Tim Roth och Cillian Murphy står för riktigt starka skådespelarinsatser, men allra bäst är unga Eloise Laurence i huvudrollen. Med en sån debut lär vi få se mer av regissör Rufus Norris.

8) Efter revolutionen (Après mai) - Olivier Assayas
Inledningens upploppsscener är magnifika, det känns som att vara mitt inne i våldsamheterna. Vad som sedan följer är en betydligt mer lågmäld och poetisk resa genom några unga desillusionerade studenters försök att hitta sin plats i en värld de har svårt att relatera till men ändå finner så märkligt tilldragande och vacker.

9) Hannah Arendt - Margarethe von Trotta
"Det konstiga är inte att det hände, utan att det inte händer oftare", säger Max von Sydows cyniska konstnär om förintelsen i Hannah och hennes systrar. En hemsk tanke, men Hannah Arendt är inne på lite samma banor (kanske bara inte lika dragna till sin spets) när hon håller sitt brandtal om varför nazisterna inte får förminskas till bara enskilda ondskefulla män, i årets förmodligen starkaste filmscen.

10) The Bling Ring - Sofia Coppola
Coppola bjuder på ännu en intressant resa genom en tom, dråplig och absurd värld, där de vackra objekten är lika överflödiga som meningslösa och människorna helt förlorat förmågan att kunna se sig själva annat än utifrån.

11) Jakten (Jagten) - Thomas Vinterberg
12) The Master - Paul Thomas Anderson
13) A Royal Affair (En kongelig affære) - Nikolaj Arcel
14) Ginger & Rosa - Sally Potter
15) Monica Z - Per Fly
16) Stories We Tell - Sarah Polley
17) Promised Land - Gus Van Sant
18) The Place Beyond the Pines - Derek Cianfrance
19) Smärtgränsen (Después de Lucía) - Michel Franco
20) The Way Way Back - Nat Faxon, Jim Rash
  

  
Bubblare:
Bakom stängda dörrar (Dans la maison) - François Ozon
Django Unchained - Quentin Tarantino
Gravity - Alfonso Cuarón
Hello I Must Be Going - Todd Louiso
Hotell - Lisa Langseth
Känn ingen sorg - Måns Mårlind, Björn Stein
Vi är bäst! - Lukas Moodysson

Lore tog jag med på förra årets lista, eftersom jag såg den på Stockholms filmfestival 2012, annars skulle den lätt tagit sig in på topp 10.

Foxfire (2012)

Originaltitel: Foxfire
Svensk titel: Foxfire
Land: USA (fransk produktion)
År: 2012
Regissör: Laurent Cantet
Manusförfattare: Robin Campillo, Laurent Cantet, Joyce Carol Oates
Genre: Drama, Gängfilm, Tonår, Uppror
 

Vad: 1950-tal, en småstad någonstans i delstaten New York. Den duktiga Maddy och den lite stökigare Legs är trötta på magistrar som tafsar, pojkar som förtrycker och tanter som lär flickor att gilla läget, och tillsammans med tre andra tonåriga tjejer från arbetarklassen bildar de gänget Foxfire. Till en början verkar de i hemlighet och hämnas sina plågoandar med ordets makt, men i takt med att ryktet om dem börjar spridas blir aktionerna allt mer våldsamma, så till den grad att skolan vill separera dess medlemmar - samtidigt som fler unga tjejer vill ansluta sig till dem. Gänget växer och de räddar vanskötta husdjur, lär sig skjuta, ger slemmiga gubbar vad de förtjänar och startar ett kollektiv i en gammal villa ute på landet.
  

Vem: Foxfire-gänget är fyllt med okända skådespelare som alla presterar på topp. (Tydligen har amerikanska tittare klagat på blandningen av dialekter, men det märker i alla fall inte jag av.) Mest minnesvärd är förstås Raven Adamson som gängets ledare Legs, men alla tjejerna gör ett fantastiskt jobb och känns autentiska utan att för den skull reduceras till konturlösa bifigurer. Att de flesta av skådisarna aldrig spelat i en långfilm tidigare märks inte, vilket är ett gott betyg för regissör Laurent Cantet. Extra plus också till Tamara Hope som kristen, men kanske inte så naiv som man tror, dotter till den förmögna man gänget planerar att kidnappa.

 
Hur: Foxfire är en stark och omtumlande film, och precis som i Cantets tidigare verk finns där en sorgsenhet över att tvingas ställa sig utanför samhället när man bara vill göra världen lite bättre. Men till skillnad från den tragiske huvudpersonen i Time Out (originaltitel L'emploi du temps, en otroligt berörande film jag inte nog kan rekommendera) ger också historien om dessa unga kvinnor hopp och styrka. De stärker och stöttar varandra samtidigt som de också kämpar för andra utsatta i samhället. Även om Legs uppenbarligen är beredd att gå väldigt långt utanför vad lagen tillåter, är det lätt att, i ljuset av de trakasserier de får utstå som unga kvinnor från den maktlösa klassen, förstå de andra gängmedlemmarnas vilja att följa hennes manifest. Hon är en oerhört vältalig och färgstark karaktär.

Men i alla gäng uppstår det komplikationer i gruppdynamiken, alla kan inte gilla att styras av en stark ledare, och alla kan inte alltid agera solidariskt i varje situation. Ja, vi har sett det förr, men trots att Cantet tvingas ta till en del klyschor slår Foxfire de flesta gängskildringar med hästlängder. Det är möjligt att filmens 143 minuter är åtminstone 23 för många för dess eget bästa, men det är också det enda negativa jag kan säga. Och ärligt talat gillar jag att berättelsen tar tid på sig istället för att hasta förbi scener som utgör viktiga delar av helheten. Med tanke på hur många evinnerligt långa blockbusters SF visar nuförtiden kan det i alla fall inte användas som ursäkt för att inte se filmen. Och inte någon annan anledning heller, Foxfire är alldeles för bra för att du ska missa den!

Bättre än: Alla gängfilmer och de flesta nostalgiska 50-talsskildringar jag sett

Mitt betyg: 4 av 5