Visar inlägg med etikett Raising Arizona. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Raising Arizona. Visa alla inlägg

söndag 14 juni 2015

Filmåret 1987 - min topp 10

Filmspanarna skriver om året 1987 och jag konstaterar än en gång att 80-talet och jag inte är bästa vänner. Senast var det 1985 jag hade svårt med, så svårt att det inte ens blev en topp 10. Den här gången har jag verkligen ansträngt mig för att få ihop tio filmer, men egentligen är det långt färre än så jag verkligen tycker om. Ett tag funderade jag faktiskt på att inte skriva något alls, eller kanske bara några rader om något helt annat, typ Håkan Loobs magiska bakåtpassning i Wien-VM eller Stefan Edbergs inledning på sina år i solen, men nåväl, nu är det som det är med dessa listor. En kan inte ha favoriter som 1997 och 2004 varje gång, även de dåliga åren ska skrivas...

För att inte låta alltför negativ börjar jag med ett par filmer jag skulle haft i topp om jag sammanfattat filmåret 1987 när jag var 12 (alltså 1992) och hunnit beta av det mesta av det bästa av fartfyllda actionkomedier och flåsiga parodier.

Can't Buy Me Love, Mio min Mio, Snuten i Hollywood II (gillade dock ettan mer), Dödligt vapen (gillade tvåan mer), Tre män och en baby, Det våras för rymden, De omutbara

Apropå uppföljare kan jag inte heller låta bli att nämna två "fyror" som är så galet usla att de nästan känns surrealistiska. Jag vet inte vad som är roligast, det stalkande rovdjuret som följer sitt offer ett hundratal mil längs amerikanska östkusten i Hajen 4, eller den totala avsaknaden av logik i Polisskolan 4. Oavsett vilket är de lågvattenmärken inte bara för sina respektiva filmserier, utan för hela den kommersiella Hollywod-historien.

Hur som helst. Den riktiga listan nu då, för några bubblare är det ju inte tal om:

10) Wall Street
Jag är kluven. Å ena sidan är det en välgjord, välspelad och välskriven uppgång och fall-historia. Å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre om en blårandig-skjorta-med-vit-krages mödor i den avskrädeshög som är börsvärlden. Men Talking Heads-låten är perfekt. "The less we say about it, the better"

9) Familjen (La Famiglia)
Minns inte mycket av Ettore Scolas familjekrönika mer än att den kändes mustig och maffig när jag just sett den.

8) Radio Days
Ingen av Allens bättre. Snarare nästan tvärtom. Men med en så hög lägsta-nivå går det att leta sig in på topplistor ändå. Av regissörens två filmer från året då Europe låg på listorna, är Radio Days ändå den bättre, eftersom den i alla fall roar emellanåt. September är ett hyggligt men inte särskilt lyckat försök att vara seriös. Av någon anledning tyckte jag Den andra kvinnan funkade, men annars skulle det dröja många år innan Woody lyckades med att vara allvarlig.

7) Family Viewing
Ingen av Egoyans bättre. Snarare nästan tvärtom. Men med en så hög lägsta-nivå går det att leta sig in på topplistor ändå.

6) Hamlet i affärsvärlden
Ingen av Kaurismäkis bättre. Snarare nästan tvärtom. Men med en så hög lägsta-nivå går det att leta sig in på topplistor ändå.

5) Bagdad Café (Out of Rosenheim)
Lite som en korsning av en Paris, Texas och Station Agent. Bara inte i närheten så bra som någon av de två...

4) Some Kind of Wonderful
En av 80-talets bästa high school-rullar. Den saknar kanske lite udd för att kännas verkligt minnesvärd, men det är också det anspråkslösa som gör den bra. Befriande också att den, till skillnad från andra verk från samma epok och genre, saknar den där wacky-and-quirky-humorn som lockar fram skämskudden.

3) Arizona Junior
Ingen av Coen-brödernas bästa, men ändå på den övre halvan om jag ska ranka alla deras verk. Historien är full av hjärta och utförandet är såpass roligt att den lika gärna kunde hamnat högst upp på 87-listan. Värd att se om många gånger också. "Sko-scenen" är alltid lika obetalbar.

2) Himmel över Berlin
Klassiskt Wim Wenders-snitt - långsamt, atmosfäriskt, snyggt foto. Och Bruno Ganz.

Funderade på att ha den som etta ett tag, men i slutändan är filmen lite för distanserad för en sån utmärkelse. Tycker jag i alla fall just idag. Imorgon kanske jag ser om den och kallar den åttiotalets bästa.

1) Vi ses igen, barn (Au revoir, les enfants)
Louis Malle är en av de mer underskattade franska nya vågen-regissörerna. Att klå överskattade Godard på fingrarna kräver ju inte mycket, men jag tycker Malle ibland till och med är starkare än både Truffaut och Chabrol.

Vi ses igen, barn är en av hans bästa, en till större delen trevlig och mysig barndomsskildring. Men sedan kommer slutet, åh, det där slutet! Slutet som jag inte kan säga någonting om, men som jag aldrig kan glömma.

---

Återstår att se vad övriga filmspanare säger om året nittonhundraåttiosju i filmer: