Visar inlägg med etikett Svart komedi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svart komedi. Visa alla inlägg

tisdag 3 februari 2015

Sju jävligt långa dagar (2014)

Originaltitel: This Is Where I Leave You
Svensk titel: Sju jävligt långa dagar
Land: USA
År: 2014
Regissör: Shawn Levy
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama, Komedi, Svart komedi


Vad: Judd Altman har det inte lätt. Han har visserligen ett hett jobb på en radiokanal i New York, men en dag överraskar han sin fru och sin chef i samma säng, och de visar sig haft en affär i ett helt år. Strax därpå får Judd också beskedet att hans far dött, och till råga på allt har fadern önskat att familjen ska sitta shiva i en hel vecka efter begravningen. Fyra syskon, inklusive allas respektive (ja, utom Judds förstås), som verkligen vuxit ifrån varandra, tillbaka under samma förortsvillatak igen. Det kan bli sju himlans långa dagar...


Vem: Här kryllar det av välkända ansikten. Jason Bateman är familjens "normala" son, och tillika filmens ack så torra huvudperson Judd. Adam Driver är den oansvariga yngre brodern, Corey Stoll den äldre, tråkigare som aldrig flyttade från stan, och Tina Fey systern Wendy (en roll som, tyvärr med tanke på Feys talanger, är ganska humorbefriad). Mamma till dem alla är en på mer än ett sätt plastikopererad Jane Fonda (något som i alla fall går ihop med rollen som den frispråkiga Hillary). Och Rose Byrne är Judds gamla flamma, lokala konståkningstalangen Penny.

Alltid pålitliga Kathryn Hahn som Pauls fru Annie, en av filmens många kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, förtjänar ett omnämnande också. Och likaså Connie Britton som Drivers före detta psykolog, numera flickvän.


Hur: Jag har inte läst filmens litterära förlaga, men väl Jonathan Troppers andra succébok Konsten att tala med en änkling, och det räcker för att känna igen författarens signum. Den dråpliga, men ändå varma humorn, den väluppfostrade sonen som i 30-årsåldern kontemplerar livet i de likriktade, välbärgade småstäderna i Amerikas nordöstra stater (ni vet, de vi känner från tusen och åter tusen filmer och serier). Så långt allt väl, men när den omtalade sonen för femtioelfte gången stirrar tomt framför sig efter att ha chockats av valfri kvinnas galna beteende, då får det räcka för mig. Inte bara för att Troppers humormaterial börjar bli urvattnat, utan för att hans skildring av rationella män och hysteriska kvinnor är lite unken. Men visst, jag kan väl medge att han också riktar ett par (ganska underhållande) kängor åt de impulsiva män som Judd omger sig med (framförallt yngre brodern Philip, och till viss mån den äldre Paul). Och då är ju Judds tomma blick riktigt rolig, på samma sätt som när Martin Freeman uttrycker sin uppgivenhet inför kollegornas knäppheter i The Office.


Men på en annan punkt skiljer sig filmen verkligen från Konsten att... , och det är i allvaret. Det som i nämnda bok hela tiden lurar bakom hörnet och emellanåt ges så mycket utrymme att jag verkligen berörs av huvudpersonens tragiska historia. I Sju jävligt långa dagar översköljs vi i början av så många dråpliga skämt och knasiga infall från karaktärerna att allvaret i berättelsen försvinner. Ja, mörkret är en del av det gör som humorn dråplig, men när allvaret aldrig får stå för sig själv så faller liksom båda delarna. Filmen hinner hålla på alldeles för länge innan skämten tonas ner och lite seriöst innehåll får sippra igenom.

Sedan kan förstås regissör Shawn Levy sägas ha sina skäl att prioritera bort allvaret. För det är inte mycket till story han fått att jobba med, egentligen. Bortsett från de dråpligare inslagen kunde det faktiskt varit vilket mediokert drama som helst. Judds problem och funderingar, bortom det temporära tilltrasslandet med tjocka släkten, känns om inte banala, så i alla fall väldigt förutsägbara. Och även om jag faktiskt börjar känna lite mer med honom under filmens andra halva, så kan jag inte låta bli att undra om sista scenen egentligen bara består av arkivbilder från gamla Hallmark-inspelningar...


Bättre än: August: Osage County, Dan in Real Life, Eulogy

Sämre än: Royal Tenenbaums, såklart. Men även de flesta inte fullt så bra filmer om problematiska familjerelationer, typ The Savages, Rachel Getting Married etc.

Mitt betyg: 3 av 5

onsdag 21 januari 2015

Frank (2014)

Originaltitel: Frank
Svensk titel: Frank
Land: USA, Irland, Storbritannien
År: 2014
Regissör: Lenny Abrahamson
Manusförfattare: Jon Ronson, Peter Straughan
Genre: Svart komedi, Drama, Musikfilm


Vad: Jon, musicerande ensamvarg, bor i en sån där sömnig brittisk kuststad som Morrissey sjunger om i "Everyday Is Like Sunday". Han är kompetent som keyboardist, men den musik han försöker skriva är, förutom banal, bara utkast som aldrig blir till färdiga låtar (även om Jon får det att låta annorlunda på sitt Twitter-konto). Men så en dag ges han chansen att vikariera bakom klaviaturen i ett band som passerar genom stan. Efter spelningen är medmusikerna inte hundraprocentigt nöjda med hans insats, men deras manager tycker Jon har tillräckligt med talang för att följa med ut på landet och delta i deras nästa skivinspelning.

Det ska dock tilläggas att bandets sångare bär ett enormt fejkhuvud av papier-maché som han aldrig (nej, aldrig) tar av sig, och varken övriga bandmedlemmar eller managern har alla hästar i stallet. Nej, hissarna går, så att säga, inte hela vägen upp. Snarare rasar de rakt neråt, och resan till skivstudion blir början på en mörk och märklig bergochdalbanefärd. Men vem vet, kanske kan det bli ett spännande album av det hela? Och kanske kan Jons sociala mediekanaler hjälpa bandet att nå ut till fler?


Vem: Domhnall Gleeson kunde inte vara bättre som den naiva, popularitetstörstande och måttligt begåvade Jon (tänk en korsning av Thom Yorke och Tiger Lou). Rollen som den excentriska Frank var tydligen skriven för Johnny Depp, men Michael Fassbender, som det till slut blev, duger bra han också. Sedan är det kanske inte så viktigt vem som gömmer sig där under jättehuvudet, de flesta repliker, hur välskrivna de än är, mumlas ju mest fram. Fassbender är dock utmärkt som sångare (en pratsjungande sådan, tänk Lou Reed). Bland de andra bandmedlemmarna är det Maggie Gyllenhaal som sticker ut mest, med en miserabel uppsyn som delvis känns inspirerad av Camera Obscuras Tracyanne Campbell (frisyren gör kanske sitt till den kopplingen). Hennes talang lyser starkt filmen igenom, oavsett om hon får ett av sina ursinniga raseriutbrott eller bara drömmer sig bort i musiken på scen.


Scoot McNairy (för mig mest känd från en av världens finaste musikvideor) förtjänar ett omnämnande också, han känns trovärdig som kreativ manager på dekis.

Hur: Det tar ett tag för Frank att hamna i rätt stämningsläge. De första minuterna i Jons hemstad känns både autentiska och lagom roliga, men när bandet sedan beger sig ut i skogen tar den svarta humorn inte bara överhanden, utan slår helt bakut. Det är delvis en smaksak, men jag vill nog påstå att det dråpliga fungerar bättre om det serveras i rimliga doser, och med rätt inramning. När Frank går på som värst blir det någon slags makaber buskis av det hela.

Men sedan blir filmen lite mer engagerande, dråpligheterna tonas ner och jag börjar nästan acceptera det där gigantiska ansiktet. Dessutom målas det långsamt upp en ganska vass kritik mot både jakten på kändisskap och sättet som den så kallade indiepubliken (alltså "oberoende" människor) snabbt tuggar i sig hajpade artister bara för att hosta upp dem igen i nästa ögonblick.


Den trevande inledningen till trots, när eftertexterna rullar förbi kan jag i alla fall inte säga annat än att det är något unikt jag just beskådat. Och flera veckor efteråt tänker jag fortfarande ofta på både scener och personer ur Frank.

Bättre än: Svårt att jämföra den med något annat verk, men tja, kanske 24 Hour Party People.

Ungefär i klass med: Walk the Line och Once, även om den inte liknar någon av dem. Alls.

Sämre än: Nä, egentligen går det inte att jämföra Frank med någonting annat, men den är hur som helst sämre än Inside Llewyn DavisAlmost Famous, I'm Not There och Control.

Mitt betyg: 4- av 5


söndag 3 mars 2013

Small Apartments (2012)

Originaltitel: Small Apartments
Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller


 
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.

Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
 
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.

Bättre än: Dude, Where's My Car?

Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
 
Mitt betyg: 2 av 5

tisdag 19 februari 2013

The Chumscrubber (2005)

Originaltitel: The Chumscrubber
Svensk titel: The Chumscrubber
Land: USA
År: 2005
Regissör: Arie Posin
Manusförfattare: Arie Posin, Zac Stanford
Genre: Drama, Svart komedi, High school

The Chumscrubber


Vad: Svart komedi om några knarklangande high school-studenter i en solig småstadsidyll (höga backar, rader av villor, tänk E.T. och Karate Kid). Storyn inleds med ett självmord, som snart leder till en kidnappning, om än av det mildare slaget. Allt mitt framför näsan på ett gäng vuxna som är helt främmande inför sina barns verklighet.

Vem: Idel bekanta ansikten bland föräldrarna – Ralph Fiennes, Glenn Close, Carrie-Anne Moss, John Heard (ni vet, pappan i Ensam hemma) och ett gäng tv-kändisar – men det är den yngre skaran, som gör bäst ifrån sig. Jamie Bell som tystlåten, missförstådd huvudperson, Justin Chatwin som obehaglig buse, Camilla Belle som busens godhjärtade flickvän, och Lou Taylor Pucci som busens bortskämda, viljelösa sidekick.

Hur: Som en blandning av Donnie Darko och Thumbsucker (där tidigare nämnda Pucci förresten spelade huvudrollen), men med långt ifrån lika starka karaktärer. Den kommer liksom aldrig längre än till att huvudpersonen är frustrerad för att föräldrarna är oförstående. Trots allt en bra ungdomsskildring, och filmen lyckas hålla sig på rätt sida om den hårfina gränsen mellan lyckad och misslyckad svart humor – även om det inte är någon knivskarp satir vi pratar om.

Bättre än: Brick

Sämre än: Donnie Darko

Mitt betyg: 3+ av 5