Lore (2012)

Originaltitel: Lore
Svensk titel: Lore
Land: Tyskland (Australien, Storbritannien)
År: 2012
Regissör: Cate Shortland
Manusförfattare: Cate Shortland, Robin Mukherjee 
Genre: Drama, Andra världskriget

 
Vad: Södra Tyskland, sommaren 1945. Kriget i Europa har just tagit slut. Lore är bara 15 år och lämnas ensam med sina fyra yngre syskon när föräldrarna hämtas av de allierades styrkor. Vi får följa syskonens vandring till morföräldrarna i norr, genom ett förfallet land där de vuxna pendlar mellan dödlig skam och rena förnekelser av folkmordet som försiggått mitt framför näsorna på dem, samtidigt som barnen långsamt börjar förstå vidden av krigets hemskheter. På vägen möter de också den mystiske Thomas, en ung man som inte riktigt verkar veta om han vill hjälpa eller stjälpa.
 
Vem: Bara okända namn för mig i den här filmen, men Saskia Rosendahl lär vi se mer av i framtiden, med tanke på hur överväldigande hon är som den unga Lore (karaktären är 15 år i filmen och Rosendahl var 19 vid inspelningen). Ömtålig och bräcklig, men ändå en självklar ledargestalt för sina yngre syskon. Och som de flesta unga tyskar antagligen gjorde både 1945 och flera år efteråt, vacklar hon mellan förnekelse av och skam inför sina landsmäns gärningar.
 
Hur: Mycket stark berättelse där syskonskaran i allmänhet, och Lore i synnerhet, får representera unga tyskars förvirring efter slutet på det fruktansvärda andra världskriget. Men om barnen beter sig förvirrat, så är det inget mot hur de vuxna agerar – isolerade ute på landsbygden vill de varken tro att nazisterna besegrats eller att några koncentrationsläger existerat.

Det här är en viktig del av Europas moderna historia som sällan skildras på vita duken (särskilt med tanke på hur många andra aspekter av kriget som brukar belysas). Men det är även ett fantastiskt filmhantverk med, förutom fint skådespel, också ett sagolikt vackert, nästan drömskt foto.

Se också: Mördarna finns mitt ibland oss (1946), en oväntat insiktsfull film om de tyska skuldkänslorna, med tanke på hur tätt inpå andra världskrigets slut den spelades in. Den lite mer experimentella Anita G – flicka utan förflutet (1966, tyska titeln "Avsked från gårdagen"). Och något av Fassbinder förstås, förslagsvis Maria Brauns äktenskap.
 
Mitt betyg: 4 av 5

Hannah Arendt (2012)

Originaltitel: Hannah Arendt
Svensk titel: Hannah Arendt
Land: Tyskland, Frankrike, Luxemburg
År: 2012
Regissör: Margarethe von Trotta
Manusförfattare: Margarethe von Trotta, Pam Katz
Genre: Drama, Baserad på sann historia, Biografi, Filosofi

 
Vad: Historien om tyskjudiska filosofen Hannah Arendt och hennes rapporter från 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, nazisten som anses vara huvudansvarig för att bortförandet av miljoner människor till koncentrationslägren kunde genomföras.

Vem: Barbara Sukowa, kanske mest känd från Fassbinders Berlin Alexanderplatz och Lola, gör ett fenomenalt jobb i sin gestaltning av Arendt som en samtidigt känslig, grubblande, intelligent och bestämd person. Axel Milberg är bra som hennes mysiga make, och det är alltid roligt att se Julia Jentsch (ni vet, Sophie Scholl), även om hennes roll som parets assistent inte ges mycket utrymme.
 
Hur: Det tar en stund innan filmen sätter sig, men när den väl gör det, då sitter den som sten. Jag lämnar biografen upplyft, skärrad och berörd. Arendt var, åtminstone av filmen att döma, en makalöst stark och modig människa som vågade säga otroligt viktiga saker och stå fast vid dem, trots att halva världen, släkt och vänner inkluderade, gav sig på henne. När hon håller sitt brandtal om den banala ondskan och att det var vanliga människor, inte några monster, som bara följde order när de utförde historiens värsta brott, då känns det så viktigt att jag nästan skakar. Att hon dessutom får ett hatbrev av en granne som kallar henne "nazisthora", ja, det gör bara filmen ännu mer relevant idag.

Kostym och dekor skulle lätt kunna bli sekundära i den här typen av film, men jag vill påpeka att även de är förstklassiga. Hannahs och makens lya känns som ett riktigt 60-talshem, och varenda liten frisyr som skymtar förbi verkar genomtänkt. Extra plus för att man använt verkliga arkivbilder från rättegången, där nämnda sortens minutiöst planerade estetik annars kunde blivit för mycket.

Det är kanske lite för många scener som inte tillför filmen något, men vore det inte för dem skulle jag sätta högsta betyg. Gå och se!

Bättre än: Nästan alla biografiska filmer

Sämre än: Egentligen inget, men Resnais dokumentär Natt och dimma om koncentrationslägren är ett bra komplement.
 
Mitt betyg: 4+ av 5