Visar inlägg med etikett Biografi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Biografi. Visa alla inlägg

torsdag 22 januari 2015

The Imitation Game (2014)

Originaltitel: The Imitation Game
Svensk titel: The Imitation Game
Land: Storbritannien
År: 2014
Regissör: Morten Tyldum
Manusförfattare: Graham Moore
Genre: Spänning, Spionfilm, Drama


Vad: The Imitation Game är den sanna historien om Alan, en man med sällsynt matematisk begåvning, och vissa sociala problem, som vill hjälpa till att knäcka tyskarnas krypteringsmaskin Enigma under andra världskriget. Men han har svårt att hantera relationer till både kollegor, överordnade och vänner.

Parallellt med detta skeende får vi följa en tonårig Alan under sent 20-tal, då han träffar sin första vän och också upptäcker sitt intresse för kryptering, och under tidigt 50-tal då han får en nyfiken polis i hälarna efter ett märkligt inbrott.



Vem: Benedict Cumberbatch gör extremt bra ifrån sig som det socialt missanpassade geniet Alan Turing. Det är inte helt tydligt om manuset vill få det till att han har Aspergers, någon annan neuropsykiatrisk diagnos eller bara är en udda figur. Men eftersom man förmodligen inte visste vilket på den tiden, får nog Cumberbatchs tolkning bedömas som trovärdig, även om manus ibland inte känns helt konsekvent med vad han har eller inte har problem med (t ex hur han hanterar skämt och ironi).


Övriga rollfigurer känns väldigt typiska för filmer baserade på sanna historier, de är platta, ruvar kanske på en eller annan hemlighet, men vi får inte lära känna dem. Matthew Goode som den hetlevrade och (med matematikermått mätt) världsvana Hugh är underhållande, om än också han endimensionell. Keira Knightleys sympatiska Joan ges lite mer utrymme och relationen mellan henne och huvudpersonen är intressant. Det kvarstår dock vissa frågetecken kring varför hon först målas upp som en sådan begåvning men sedan inte får bidra med särskilt mycket av den varan. På sin höjd får hon agera hantlangare åt Alan, tillsammans med Hugh och de andra matematikerna, men till synes utan större kunskaper än någon av de andra. (Nä, för fler krypterande kvinnor i andra världskrigets London rekommenderar jag istället miniserien Bletchley Circle.)


Hur: Det är inte lätt med biografiska filmer, jag kan nästan räkna de riktigt lyckade på ena handens fem fingrar. Och den biografiska aspekten är mycket riktigt det sämsta med The Imitation Game. Scenerna från 50-talet borde slopats direkt, de tillför faktiskt inte filmen någonting. (Möjligen kunde en del av materialet använts som epilog, då en viktig fråga för historien ställs där.) Alans unga år, när han som 16-årig pojke (med betoning på pojke, han ser mer ut som 12...) upptäcker både vänskapens och matematikens tjusning, är kanske lite mer berörande, men ärligt talat skulle filmen må bättre även utan denna parallellhistoria. Kvar skulle vi då ha betydligt mindre av en biografi, och mer av ett spännande drama med en karismatisk huvudperson. För givetvis är det engagerande att se ett missförstått geni försöka besegra nazister och samtidigt brottas med oförstående överordnade och snarstuckna, lättretade mattenördar till kollegor. Och Joans lite förminskade roll till trots så är det fascinerande att följa relationen mellan Alan och henne.


Jag har verkligen en svaghet för både udda hjältar och spionberättelser. Och fastän 20- och 50-talsscenerna känns överflödiga, så är de ju inte dåliga i sig. Dessutom gör det korniga fotot och den sepia-tonade dekoren filmen till en fröjd att se på. Med dessa brasklappar ger jag The Imitation Game en darrig fyra.

Bättre än: Utrikeskorrespondenten, Tinker Tailor Soldier Spy (filmen)

Sämre än: A Beautiful Mind, Skuggornas armé, Tinker Tailor Soldier Spy (tv-serien)

Mitt betyg: 4- av 5

onsdag 20 mars 2013

A Skin Too Few: The Days of Nick Drake

Originaltitel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Svensk titel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Land: Nederländerna
År: 2002*
Regissör: Jeroen Berkvens
Manusförfattare: Jeroen Berkvens
Genre: Dokumentär, Musik, Biografi, Musikdokumentär 



 
Vad: En kort (48 minuter) dokumentär om den mytomspunne singer-songwritern Nick Drake, som hann släppa tre (i mina, och många andras öron) perfekta album under sin korta karriär, innan han 1974 tog sitt liv, 26 år ung.
   
Vem: Till stor del är det här en "talking heads"-dokumentär, där främst Nicks äldre syster, Gabrielle Drake, pratar om sin gudabenådade men fåordiga bror. Några intervjuer med artisten själv existerar inte och de enda rörliga bilder som finns av honom är en urgammal Super 8-film från föräldrahemmet, där den lille Nick knappt lärt sig gå. (Sedan finns förstås det här klippet, men med all sannolikhet är det inte Nick.) Joe Boyd, John Wood och Robert Kirby som jobbade med honom i studion pratar kort om inspelningarna och Drakes kvaliteter som både sångare och gitarrist, och Paul Weller uttalar sig lite om musiken. En ljudupptagning av en intervju med föräldrarna Rodney och Molly Drake hörs också.

Nicks syster Gabrielle Drake

Hur: Musikdokumentärer ska kanske inte vara för långa, men i det här fallet blir filmen verkligen lidande av sitt korta format.** Ett Nick Drake-fan gläds förstås åt den bakgrundshistoria som systern Gabrielle berättar, men den tid Nick faktiskt var en aktiv, skivinspelande artist ges alldeles för lite utrymme. Det blir liksom bara "han flyttade till London, tyckte det var jobbigt och hamnade till slut i sitt föräldrahem igen". Joe Boyd pratar lite grann om deras relation, och vi får höra några korta men fruktansvärt rörande anekdoter, men det är alltför många figurer från hans liv i London som saknas, till exempel John Martyn och de andra folkrockarna han umgicks med.
  
Sekvenserna från familjens hus och omgivningarna i den lilla byn Tanworth-in-Arden är dock fantastiska att se, och till filmskaparnas försvar ska sägas att kombinationen av Nick Drakes kompositioner och miljöbilderna är rent magiska. Har du inte hört musiken innan får de dig att börja tycka om den, och är du redan bekant med den får de dig att älska den ännu mer.

Se också: Searching for Sugar Man, The Devil and Daniel Johnston

Mitt betyg som Nick Drake-fan: 4 av 5
Mitt betyg som objektiv dokumentärtittare: 3 av 5

*: 2002 är årtalet som står på IMDb, men dokumentären visades märkligt nog på Stockholms Filmfestival redan 2000...
  
**: Jag såg A Skin Too Few första gången på Stockholms filmfestival för drygt tio år sedan. När jag nu tog del av den igen på DVD:n som medföljer Fruit Tree-boxen tyckte jag det var några scener som saknades. Kanske minns jag bara fel, jag har i alla fall sökt förgäves efter information på IMDb, men om du vet något om eventuellt bortklippta intervjuer får du gärna lämna en kommentar!

torsdag 21 februari 2013

Hannah Arendt (2012)

Originaltitel: Hannah Arendt
Svensk titel: Hannah Arendt
Land: Tyskland, Frankrike, Luxemburg
År: 2012
Regissör: Margarethe von Trotta
Manusförfattare: Margarethe von Trotta, Pam Katz
Genre: Drama, Baserad på sann historia, Biografi, Filosofi


 
Vad: Historien om tyskjudiska filosofen Hannah Arendt och hennes rapporter från 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, nazisten som anses vara huvudansvarig för att bortförandet av miljoner människor till koncentrationslägren kunde genomföras.

Vem: Barbara Sukowa, kanske mest känd från Fassbinders Berlin Alexanderplatz och Lola, gör ett fenomenalt jobb i sin gestaltning av Arendt som en samtidigt känslig, grubblande, intelligent och bestämd person. Axel Milberg är bra som hennes mysiga make, och det är alltid roligt att se Julia Jentsch (ni vet, Sophie Scholl), även om hennes roll som parets assistent inte ges mycket utrymme.
 
Hur: Det tar en stund innan filmen sätter sig, men när den väl gör det, då sitter den som sten. Jag lämnar biografen upplyft, skärrad och berörd. Arendt var, åtminstone av filmen att döma, en makalöst stark och modig människa som vågade säga otroligt viktiga saker och stå fast vid dem, trots att halva världen, släkt och vänner inkluderade, gav sig på henne. När hon håller sitt brandtal om den banala ondskan och att det var vanliga människor, inte några monster, som bara följde order när de utförde historiens värsta brott, då känns det så viktigt att jag nästan skakar. Att hon dessutom får ett hatbrev av en granne som kallar henne "nazisthora", ja, det gör bara filmen ännu mer relevant idag.

Kostym och dekor skulle lätt kunna bli sekundära i den här typen av film, men jag vill påpeka att även de är förstklassiga. Hannahs och makens lya känns som ett riktigt 60-talshem, och varenda liten frisyr som skymtar förbi verkar genomtänkt. Extra plus för att man använt verkliga arkivbilder från rättegången, där nämnda sortens minutiöst planerade estetik annars kunde blivit för mycket.

Det är kanske lite för många scener som inte tillför filmen något, men vore det inte för dem skulle jag sätta högsta betyg. Gå och se!

Bättre än: Nästan alla biografiska filmer

Sämre än: Egentligen inget, men Resnais dokumentär Natt och dimma om koncentrationslägren är ett bra komplement.
 
Mitt betyg: 4+ av 5