Visar inlägg med etikett Dead Man. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dead Man. Visa alla inlägg

tisdag 17 februari 2015

Filmåret 1995 - min topp 15

Filmspanartema - filmåret 1995
Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 1995.

När jag tänker tillbaka på bioåret 1995 är det första minnet som poppar upp i huvudet hur jag och min vän blir rånade på Sergelgatan, på väg mot godisaffären innan Bert – Den siste oskulden. Av filmen har jag knappt några minnen, kommer mest ihåg hur jobbigt det var att sitta i biofåtöljen med plånboken nedstoppad i kalsongerna...

Nåväl, efter lite mer research kan jag konstatera att 1995 var ett förträffligt år för cineaster, och flera av de filmer jag gillar idag var såna som jag såg på bio eller gick och hyrde då, mitt i tonåren.

Femton filmer fick det bli till slut, eftersom tio var för få.


15) De misstänkta
När jag först såg Bryan Singers debutfilm blev jag alldeles bortblåst. Vi hyrde den med familjen och dagen efter cyklade jag med VHS:en till tidigare nämnda vän och såg den igen innan den lämnades tillbaka på Statoil. Idag har jag inte riktigt lika starka känslor för filmen, visst är det en smart och välspelad spänningsrulle, men frågan är om inte den omtalade twisten gjort mer ont än gott för Hollywoodberättandet.

14) Smoke
Vardagsfilosofi i Brooklyn med manus av Paul Auster. Kan väl inte bli bättre? Nja, ibland är det för mycket vardag, på gränsen till banalt. Men Harvey Keitel och William Hurt kompenserar mer än väl för det.

13) Bara en natt
Jag är inte lika omåttligt förtjust i Richard Linklaters trilogi som en del andra, men den första filmen har massor av charm och det är svårt att värja sig mot amerikaners Europaromantiserande när miljöerna är så vackra. För övrigt gillar jag också att Linklater gjort så många filmer (framförallt i början av sin karriär) som utspelar sig under bara ett dygn, eller mindre.


12) Small Faces
Kanske bara en i mängden av brittiska arbetarklasskildringar, men i mitten på 90-talet älskade jag allt som hade med landets popmusik att göra, och således också denna film om gängbråk i 1968 års Glasgow. Superbt soundtrack, förstås.

11) Dead Man Walking
Första gången min bioupplevelse förstördes av att någons mobil ringde, och att personen också svarade, var under Tim Robbins klassiska antidödsstraffilm. Det tog inte något av Dead Man Walkings styrka ifrån den, men storyn är för mig för alltid förknippad med detta symptom på människans oändliga självgodhet.


10) Min hemlighets blomma (La flor de mi secreto)
Här lämnar Almodóvar sin galnaste, mest utflippade stil bakom sig och omfamnar det färgstarka berättande han skulle komma att bli världsberömd för. Filmen är inte lika kraftfull som de senare Allt om min mamma och Tala med henne, men fortfarande en av 1995 års bästa.

9) Den unge giftmördarens handbok
På något märkligt sätt blir det horribla ibland ganska roligt i denna udda svarta komedi med tydliga A Clockwork Orange-influenser.


8) Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba)
Miyazaki-manus och Studio Ghibli-estetik. Biblioteksromantiserande och tonårskärlek. Och så talande katter. Behöver jag säga mer?


7) Angel Baby
Du gör mig galen (Silver Linings Playbook) var Hollywoods tama försök att göra en kärlekshistoria om två personer med psykisk sjukdom. Den här australiensiska filmen gör det många gånger bättre, inte bara för att den är närmare verkligheten, utan för att den griper tag så hårt med både värme, humor och sorg. Dessutom påminner den lite om Betty Blue - 37,2 grader på morgonen. Bara en sån sak.


6) Ceremonin (La cérémonie)
Claude Chabrols bästa sedan 60-talet. Huppert och Bonnaire är förstklassiga i sina roller och det finns en nerv i storyn som håller mig intresserad ända fram till det vansinniga, helt oväntade (och budskapsbärande?) slutet.

5) Wallace & Gromit – Nära ögat
Olycklig kärlek, ondskefulla robothundar och uppfinningar värdiga Disneys allra bästa kortisar från 30- och 40-talet. Nick Parks tredje film om Wallace och Gromit är inte riktigt lika galet fantasifull som den första, Osten är slut, men minst lika underhållande.


4) Dead Man
Jarmuschs version av vilda västern är smutsig och sorglig, men med Neil Youngs undersköna elgitarrspelande och det svartvita fotot blir historien om revisorn William Blake både poetisk och vacker.


3) Underground
Jag måste verkligen se om Emir Kusturicas galna epos om det som en gång hette Jugoslavien. Men när jag första gången upplevde den, hemma i soffan någon gång i slutet av tonårens första halva, kändes det helt unikt. Underligt är det också att jag förknippar den med tv-rummet i huset vi flyttade från redan 1993. Det är ju en omöjlighet att jag skulle sett den där. Men det är klart, i Kusturicas värld kan vad som helst inträffa.


2) De förlorade barnens stad
Plats 1, 2, 3 och 5 (och kanske några till) – ja, 1995 var ett bra år för det absurda och surrealistiska. Jean-Pierre Jeunet är minst lika originell som Kusturica, och dessutom en visuell visionär. Staden han skapat tillsammans med medregissören Marc Caro är en fest för ögonen, Angelo Badalamentis musik är lika suggestiv som hans bästa Lynch-kompositioner, och storyn är som en alternativ mörkerversion av någon gammal barnbok jag glömt titeln på.


1) De 12 apornas armé
Jag är väldigt svag för tidsresefilmer, och av alla jag sett sedan lokala fritidsgården i slutet av 80-talet presenterade mig för en ung Michael J Fox i röd dunväst, är Terry Gilliams mästerverk utan tvekan den mest världsomvälvande. Känslan från dystopiska Brazil är närvarande, men Gilliams tempo har här blivit mycket mer intensivt, storyn tar hela tiden oväntade och intressanta kliv framåt, samtidigt som de patenterade Monty Pythonska galenskaperna tillåts krydda var och varannan scen. Och när Bruce Willis och Madeleine Stowes fantastiska kärlekshistoria når sitt klimax i rulltrappan på flygplatsen är det, för en lagom spirituell ateist som undertecknad, förmodligen det närmaste jag kommit ett högre medvetande.


The movie never changes
It can't change
But every time you see it
it seems different
because you're different
You notice different things

Huvudpersonen sitter på en liten kvartsbiograf och ser sin favoritfilm, Vertigo (som av en händelse också min favorit). Och visst stämmer det han säger. Men ändå, varje gång jag sett De 12 apornas armé har det känts likadant: gåshud, tårar och efteråt långa funderingar på ödet varvat med känslor av tomhet och hopp. På fredagskvällen på Royal (jo, vi vågade oss ut på stan igen, jag och min bästa vän!). I TV-soffan med pappa. I fåtöljen i mitt lilla studentrum. Hemma hos min sambo, sedermera fru. Och säkerligen igen tillsammans med min dotter, var vi än kommer befinna oss.


Några bubblare, som nästan fick plats på topp 15:
Farväl Las VegasFrankie StarlightGhost in the Shell, Living in Oblivion, Welcome to the Dollhouse

Några till, som inte var lika nära:
Djävul i en blå klänning, Flirt, Heat, Strange Days

---

Hur minns övriga filmspanare filmåret 1995?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito - om film
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord