Ginger & Rosa (2012)

Originaltitel: Ginger & Rosa
Svensk titel: Ginger & Rosa
Land: Storbritannien
År: 2012
Regissör: Sally Potter
Manusförfattare: Sally Potter
Genre: Drama, Tonåringar, Uppväxtskildring

  
Vad: England 1945. I filmens epilog föds Ginger och Rosa samtidigt som USA släpper atombomber över Japan och dödar hundratusen människor på ett dygn, och lika många till inom en månad. Sedan tar filmen vid 17 år senare, just som de oskiljaktiga vännerna i skuggan av Kubakrisen är på väg att lämna barndomen bakom sig. Å ena sidan längtar de ihjäl sig efter att bli vuxna och komma ut i den värld deras mammor aldrig fått chansen att utforska, å andra sidan gör rapporterna om ett förestående kärnvapenkrig dem lamslagna - framförallt Ginger. Hon slits också mellan sina frånskilda föräldrar, mamman, bunden till hemmet och med sina drömmar långt i backspegeln, och pappan vars storslagna ord och utopiska visioner inte riktigt rimmar med hans egocentriska tillvaro.

Vem: Elle Fanning har utan tvekan en mer intressant karriär än storasyster Dakota. Hon övertygade som kändisdotter i Somewhere och här gör hon ett fantastiskt porträtt av den unga Ginger. Det tar bara några scener för att inse hur naturligt hon pendlar mellan sprallighet och mallighet, gapskratt och skräck. Alice Englert som kompisen Rosa övertygar inte lika starkt, men det säger nog mer om den roll hon spelar än hennes skådespel. Ginger är en betydligt mer intressant person och som många påpekat är det faktiskt lite konstigt att Rosas namn fick vara med i filmens titel.

 
Christina Hendricks jobbar hårt för att inte bara bli ihågkommen som Joan i Mad Men, men får tyvärr inte så mycket material att röra sig med. Hon gör Gingers välmenande och ensamma mamma bra, men det är en ganska begränsad roll. Alessandro Nivola, en flitig birollsskådis (som jag tydligen sett, men aldrig sett), är betydligt mer minnesvärd som pappan, men återigen beror det mest på karaktärens många osympatiska drag, snarare än skådespeleri.

  
Hur: Ginger & Rosa är en riktigt stark karaktärsstudie och det bleka, matta fotot är en fröjd för ögat. Huvudpersonens samtidiga förundran och rädsla för världen speglas i de många små, nästan klaustrofobiska utrymmen som de flesta scener utspelas i. Där finns också enstaka öppna vyer, med Rosa på en vindbiten strand, mot en fond av ödsliga gasklockor, och med ett demonstrationståg längs en trädkantad stadsgata. Men var Ginger än tar vägen tycks hon bunden till de fyra väggarna runt henne. Det pressande, instängda livet i mammas enkla hus blir för mycket för henne, men pappans vindsvåning är ännu mindre, för att inte tala om hytten i hans lilla båt.

 

Det är väl genomfört och Sally Potter är en uppenbart stabil regissör med ett gott sinne för det visuella. Ändå kan jag inte låta bli att lämna biografen med känslan av att ha sett för lite. Det är ett smart drag av Potter att skildra Gingers liv så klaustrofobiskt, men det borde inte stå i vägen för övriga karaktärers utveckling. Där finns ju några intressanta biroller, som de två Mark (Timothy Spall och Oliver Platt) och deras aktivistvän Bella (Annette Bening är fenomenal de korta stunder hon får vara med), men både deras känslor och relationen till Gingers familj hade kunnat fördjupas. Det blir aldrig så svepande som med de skissartade figurerna i Potters misslyckade Yes, men inte heller några starka porträtt av andra än Ginger.

  
Nu har det gått några veckor sedan jag såg filmen, och med tanke på hur mycket jag ändå tänkt på den, och hur många av dess bilder som fortfarande sitter kvar på näthinnan, kan jag inte kalla den annat än en riktigt stark upplevelse. Så gå och se Ginger (& Rosa), ge historien tid, låt bilderna sjunka in - du kommer inte ångra det!

Ungefär lika bra som: An Education, Ung rebell, Nowhere Boy, Dandelion, Never Let Me Go

Sämre än: Återkomsten

 
Mitt betyg: 4 av 5

Nattlek (1966)

Originaltitel: Nattlek
Svensk titel: Nattlek
Land: Sverige
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Manusförfattare: Mai Zetterling, David Hughes
Genre: Drama
  

    
Vad: Jan återvänder till sitt barndomshem (eller snarare barndomsslott) med sin flickvän Mariana. Miljön triggar minnesbilder av Jans ångestfyllda men också farsartade, nästan burleska, uppväxt som tycks ha varit ett enda långt vuxenparty. Och sedan är det hans svåra relation till den neurotiska modern, som på något freudianskt vis ska förklara varför Jan varken kan binda sig med eller tillfredsställa Mariana.

 
Vem: Det är rent olidligt att följa Keve Hjelm som den odrägliga, vuxna pojken Jan. Delvis beror det på karaktärens oförlåtliga beteende mot sin flickvän, men mest på Hjelms hopplöst daterade teaterskådespel. Det teatrala behöver inte vara ett problem i sig, de flesta svenska skådespelare i mitten på 60-talet led av det (ja, så gott som alla utom Lena Nyman), men några av dem hade ändå tillräcklig talang och närvaro för att dagens tittare ska kunna ha överseende med sättet att agera. Men så inte med Hjelm, han levererar sina pseudopsykologiska repliker HÖGT, TYDLIGT och HELT UTAN NYANSER...

Ingrid Thulin som Jans mor är givetvis också teatral, men det passar rollen bättre, och hon spelar i en helt annan division än Hjelm. Lena Brundin som Mariana har inte mycket material att jobba med, men gör i alla fall sin roll hyfsat nedtonad. Resten av karaktärerna flimrar mest förbi som delar av den Fellini-aktiga cirkus Jans uppväxt var. Bland slottets självupptagna, berusade och sexfixerade gäster är det bara Monica Zetterlund och den storväxta Christian Bratt jag minns efteråt.

Den enda som verkligen spelar riktigt bra är dock Naima Wifstrand, som Jans gamla mormor. En hygglig tant som påminner om Almodóvars favoritpensionär Chus Lampreave.

 
Hur: Jag tyckte väldigt mycket om Zetterlings Flickorna (1968) och det jag sett av långfilmsdebuten Älskande par (1964) kändes både starkt och välspelat. Men Nattlek träffar helt fel hos mig. Att Jan skyller sin alienation inför flickvännen på ett Oidupus-komplex känns larvigt och förlegat, men dessutom envisas Zetterling med den sortens cirkus- och gycklarsymbolik som man ibland ser hos Bergman och alltför ofta hos Fellini. Jag har lika svårt att sympatisera med överklassmänniskorna här som i La Dolce Vita, och jag tänker alltför ofta på den hysteriska 8½, både för sättet som karaktärerna flockas kring kameran och hur de pratar om blommor och bin och män från Mars och kvinnor från Venus.

 
Till skillnad från Fellini kan man inte gärna anklaga Zetterling för att vara gubbsjuk. Kanske vill hon bara göra satir av överklasspojkar, jag vet inte. Där kan säkert finnas ett gott syfte, men formen är alldeles för mossig, både till symbolik och skådespel. Det enda försonande med Nattlek är Rune Ericsons svartvita foto och Wifstrands och Zetterlunds rollprestationer. Resten kan jag vara utan.

Ungefär i klass med, men åtminstone kortare än: La Dolce Vita, 8 ½

Sämre än: Älskande par, Flickorna, Smultronstället, Cabirias nätter
 
Mitt betyg: 2 av 5

Stoker (2013)

Originaltitel: Stoker
Svensk titel: Stoker
Land: USA (Storbritannien)
År: 2013
Regissör: Park Chan-Wook
Manusförfattare: Wentworth Miller
Genre: Thriller, Mysterium, Skräck, Spänning, Övernaturligt
 

 
Vad: India är ingen vanlig tonåring. Trots att hon går i en ordinär, modern high school bor hon på en enorm herrgård där allt snarare andas 1800- än 2000-tal. Ja, just det, och så har hon ett sjätte sinne. När pappan i familjen dör under mystiska omständigheter (faktiskt så mystiska att vi knappt får veta någonting alls om vad som hänt) dyker plötsligt hennes (tills nu) okända farbror upp från ingenstans. Och inte nog med att han också verkar ha ett sjätte sinne, han har dessutom ett fånigt leende på läpparna, och kör en fräsig sportbil. Han verkar dessutom föra med sig problem, det antyds i en scen att ett hembiträde kanske försvunnit strax efter hans ankomst, och till råga på allt verkar Indias mamma nästan glad av hans sällskap.

Allt det här låter förstås ganska töntigt, men om jag säger att några riktigt skickliga skådespelare medverkar, och att filmen kan vara bland de snyggaste jag sett, så kanske det blir annat liv i luckan?

Vem: Mia Wasikowska måste vara en av de bästa skådespelare Hollywood producerat på år och dag. Jag upptäckte henne som den självhatande gymnasten i In Treatment, och sedan har hon glänst i alla roller jag sett henne spela – från indierullar som That Evening Sun och Restless till större produktioner som The Kids Are All Right och Jane Eyre. Hon är fantastisk i Stoker också, men där dialogen vanligtvis är hennes paradgren, har regissör Park Chan-Wook här lagt mer vikt på ansiktsuttryck och kroppspråk. Men det är inga problem, trots att hennes karaktär India är full av både märkliga och överdrivna känslor, hanterar Wasikowska subtila nyansskillnader så enkelt att även det rent övernaturliga känns trovärdigt.

Desto värre är det med både Indias mamma, Nicole Kidman, och farbror, Matthew Goode. Det känns fullt rimligt att Kidman är Wasikowskas mamma, så långt är det bra castat, men ärligt talat blir jag ganska irriterad på hennes begränsade minspel (jag gillar ju Kidman i vanliga fall, jag menar Eyes Wide Shut! Timmarna!). Eller så är det bara hennes stela, plastiga överläpp som får mig att tänka på Days of Our Lives, jag vet inte. Goode är inte bättre han, även om den milda Aidan Quinn-blicken känns ganska skrämmande efter ett tag. Övriga karaktärer är anonyma, de känns alla mer eller mindre som statister, Dermot Mulroney som Indias far inkluderad. Jackie Weaver får dock godkänt som oroad farmor under den korta tid hon är med. Anmärkningsvärt också att kultregissören Harmony Korine dyker upp i en liten roll.
 

Hur: Stoker är en visuell fest. Fotot, scenografin och, framförallt, klippningen är häpnadsväckande! Sättet som en miljö, eller bara ett objekt, smälter ihop med någonting helt annat gör mig nästan andlös (titta bara hur Kidmans hår övergår till en lövskog!). Tänk er en blandning av A Tale of Two Sisters och Coppolas Dracula-filmatisering (ni vet, den där boken av Stoker...), så vet ni ungefär vad som väntar. Ja, förutom att det här är ännu vackrare!

Men, som ni förstått har filmen ett problem. Och det är ingen liten detalj, utan hela den förbannade storyn. Till en början tror jag att Stoker ska handla om Indias och hennes farbror övernaturliga förmågor, men ganska snart står det klart att berättelsen hade klarat sig fint utan några sjätte sinnen. Stora delar av tiden står historien bara och trampar vatten, med korta undantag för scener som är så stämningsfulla (som när India och farbrorn sitter vid pianot) att man råkar glömma bort handlingen. När slutet väl närmar sig är jag nästan helt ointresserad av vad som ska hända. Sedan blir de sista minuterna ändå lite intressanta och jag börjar ryckas med igen. Ja, till och med näst sista scenen, ska sägas. Sedan blir allting liksom helt ologiskt och jag förbannar Hollywood för att ha parat ihop en så skicklig regissör med en sån klåpare till manusförfattare. Hur gick diskussionerna egentligen? Jag menar, Wentworth Miller? Killens enda meriter är ju att ha spelat i Prison Break, Underworld och nån jävla Resident Evil-uppföljare.

Nåja, referenserna till Hitchcocks gamla Skuggan av ett tvivel gladde mig i alla fall. Och det är väl ingen nyhet att Park aldrig varit särskilt intresserad av välskrivna, sammanhållande historier (kändes inte manuset till Old Boy som ett tv-spel i såpaformat – eller möjligen tvärtom?). Jag tror det skulle bli mycket bättre om han släppte sina försök att tilltala publikens hjärnor och helt och hållet gjorde film för ögonen. Jag ger Stoker 2 för den svaga storyn och 5 för bilderna. En stark 3:a, alltså.

Bättre än: Jag kan inte direkt säga att Stoker är bättre än någon liknande film, men utseendemässigt slår den det mesta. Och då menar jag verkligen det mesta!

Sämre än: A Tale of Two Sisters, Skuggan av ett tvivel, The Others,
 
Mitt betyg: 3+ av 5

Foxfire (2012)

Originaltitel: Foxfire
Svensk titel: Foxfire
Land: USA (fransk produktion)
År: 2012
Regissör: Laurent Cantet
Manusförfattare: Robin Campillo, Laurent Cantet, Joyce Carol Oates
Genre: Drama, Gängfilm, Tonår, Uppror
 

Vad: 1950-tal, en småstad någonstans i delstaten New York. Den duktiga Maddy och den lite stökigare Legs är trötta på magistrar som tafsar, pojkar som förtrycker och tanter som lär flickor att gilla läget, och tillsammans med tre andra tonåriga tjejer från arbetarklassen bildar de gänget Foxfire. Till en början verkar de i hemlighet och hämnas sina plågoandar med ordets makt, men i takt med att ryktet om dem börjar spridas blir aktionerna allt mer våldsamma, så till den grad att skolan vill separera dess medlemmar - samtidigt som fler unga tjejer vill ansluta sig till dem. Gänget växer och de räddar vanskötta husdjur, lär sig skjuta, ger slemmiga gubbar vad de förtjänar och startar ett kollektiv i en gammal villa ute på landet.
  

Vem: Foxfire-gänget är fyllt med okända skådespelare som alla presterar på topp. (Tydligen har amerikanska tittare klagat på blandningen av dialekter, men det märker i alla fall inte jag av.) Mest minnesvärd är förstås Raven Adamson som gängets ledare Legs, men alla tjejerna gör ett fantastiskt jobb och känns autentiska utan att för den skull reduceras till konturlösa bifigurer. Att de flesta av skådisarna aldrig spelat i en långfilm tidigare märks inte, vilket är ett gott betyg för regissör Laurent Cantet. Extra plus också till Tamara Hope som kristen, men kanske inte så naiv som man tror, dotter till den förmögna man gänget planerar att kidnappa.

 
Hur: Foxfire är en stark och omtumlande film, och precis som i Cantets tidigare verk finns där en sorgsenhet över att tvingas ställa sig utanför samhället när man bara vill göra världen lite bättre. Men till skillnad från den tragiske huvudpersonen i Time Out (originaltitel L'emploi du temps, en otroligt berörande film jag inte nog kan rekommendera) ger också historien om dessa unga kvinnor hopp och styrka. De stärker och stöttar varandra samtidigt som de också kämpar för andra utsatta i samhället. Även om Legs uppenbarligen är beredd att gå väldigt långt utanför vad lagen tillåter, är det lätt att, i ljuset av de trakasserier de får utstå som unga kvinnor från den maktlösa klassen, förstå de andra gängmedlemmarnas vilja att följa hennes manifest. Hon är en oerhört vältalig och färgstark karaktär.

Men i alla gäng uppstår det komplikationer i gruppdynamiken, alla kan inte gilla att styras av en stark ledare, och alla kan inte alltid agera solidariskt i varje situation. Ja, vi har sett det förr, men trots att Cantet tvingas ta till en del klyschor slår Foxfire de flesta gängskildringar med hästlängder. Det är möjligt att filmens 143 minuter är åtminstone 23 för många för dess eget bästa, men det är också det enda negativa jag kan säga. Och ärligt talat gillar jag att berättelsen tar tid på sig istället för att hasta förbi scener som utgör viktiga delar av helheten. Med tanke på hur många evinnerligt långa blockbusters SF visar nuförtiden kan det i alla fall inte användas som ursäkt för att inte se filmen. Och inte någon annan anledning heller, Foxfire är alldeles för bra för att du ska missa den!

Bättre än: Alla gängfilmer och de flesta nostalgiska 50-talsskildringar jag sett

Mitt betyg: 4 av 5

The Way Way Back (2013)

Originaltitel: The Way Way Back
Svensk titel: The Way Way Back
Land: USA
År: 2013
Regissör: Nat Faxon, Jim Rash
Manusförfattare: Nat Faxon, Jim Rash
Genre: Komedi, Drama, Sommarfilm

  
Vad: 14-årige Duncan tvingas tillbringa sommaren med sin mammas nya osympatiska pojkvän och dennas odrägliga dotter i deras sommarhus. Duncan vill inte vara där, och ingen verkar vilja umgås med honom, mer än möjligen den skåpsupande grannens pinsamma son. Som upplagt för ett plågsamt sommarlov, med andra ord. Men är inte grannens dotter ganska trevlig ändå, och verkar inte det där äventyrsbadet några kilometer bort lite spännande?

Vem: Liam James är, precis som bloggkollegorna Fripp och Fiffi varit inne på, briljant som Duncan. Uppsynen är klockren butter tonåring, på ett sätt som man annars mest bara ser i europeiska filmer, så hatten av till regissörerna för modet att slänga in en sådan no-name bland alla välkända skådespelare. Toni Collette vet jag inte hur många mammaporträtt hon gjort nu, och jag skulle kunna säga att det känns som hon bara ringer in rollen hemifrån, men nä, hon är faktiskt precis lika bra som i Little Miss Sunshine och The Black Balloon. Steve Carell gör till en början ett riktigt bra jobb som den extremdryga styvpappan Trent, men någonstans halvvägs in i filmen börjar jag tröttna lite på den ensidigt idiotiska bild av karln som målas upp. Mer ett manus- än skådisproblem, bör dock tilläggas. Och det går förstås att hävda att det är Duncans fjortisperspektiv vi ser, vilket i så fall ursäktar att också Amanda Peets och Allison Janneys karaktärer känns lite för platta (hur rolig den senare än är till en början).

 
Personalen på äventyrsbadet presterar också bra, med Sam Rockwell och Maya Rudolph i spetsen - den ena som boss på pappret, den andra som dito i praktiken - tätt följda av regissörsparet Nat Faxon och Jim Rash som slemmig respektive bitter medarbetare.
 

Hur: På det stora hela är The Way Way Back riktigt njutbar. Det är svårt att inte fatta tycke för Duncan, och människorna runt omkring honom är underhållande med alla sina brister och skavanker. Att storyn är förutsägbar stör mig inte så mycket, snarare är det en styrka att den lunkar på utan alltför höga ambitioner. Däremot tycker jag manusförfattarna kunde ansträngt sig mer med sina karaktärer. Och den grabbiga flåsigheten som uppstår på äventyrsbadet hade jag gärna varit utan. Sam Rockwells Owen är fin i sin hantering av Duncan, men han är också "en skön kille" på ett inte alltid så bra sätt. Jag menar, är det verkligen kul att han skiter i sina arbetssysslor och låter sin fru Caitlin oroa sig för dem? Är det meningen att vi ska skratta åt att det gör henne sur?

  
I slutändan är The Way, Way Back ändå en charmig historia och jag önskar att det gick upp fler varma och anspråkslösa ungdomsfilmer som den på bio. Det kan alla behöva, såväl trevande tonåringar som världsfrånvända vuxna.

Bättre än: Middle of Nowhere, Ett päron till farsa, Supersugen, The Wackness

Sämre än: Little Miss Sunshine, Adventureland, The Kids Are All Right, En kärlekshistoria
 
Mitt betyg: 3+ av 5

Efter revolutionen (2012)

Originaltitel: Aprés mai
Svensk titel: Efter revolutionen
Engelsk titel: Something in the Air
Land: Frankrike
År: 2012
Regissör: Olivier Assayas
Manusförfattare: Olivier Assayas
Genre: Drama

  
Vad: Den franska originaltiteln lyder "Efter maj", och filmen handlar om några ungdomars öden efter den omtumlande tid i Frankrikes historia som inleddes med majrevolten i Paris 1968. Trötta på massarbetslösheten och regeringens försök att lösa denna med sänkta löner (någon som känner igen retoriken?), gav sig många studenter ut i demonstrationer, där de möttes av brutalt motstånd från polisen. Efter revolutionen rivstartar med en dramatisk scen där ett antal väldigt unga pojkar och flickor slås sönder och samman av batongbeväpnade poliser. Filmens huvudpersoner undkommer med hjärtat i halsgropen, men desillusionerade av vad de sett börjar de istället vandalisera sin skola i någon slags ilsken och kanske inte helt genomtänkt - men fullt förståelig - protest mot samhället, etablissemanget, regeringen, de vuxna, vad du vill. Några scener är lika fartfyllda och hjärtklappningsframkallande som inledningen, men sedan splittras ungdomarna och tempot tar en radikal vändning. De försvinner ut på landsbygden, till Italien, till konstskolor, och långsamt försöker de komma till någon slags insikt om sina liv, om politiska protester, om världen. Låter det flummigt? Det beror på att det är flummigt.

Vem: Nästan bara unga och obekanta ansikten, men de är alla duktiga och framförallt trovärdiga. Lola Créton syntes senast i Min ungdoms kärlek, och för henne förutspår jag en lysande framtid - som Christine är hon fenomenal i alla känslolägen.
 
Hur: Det här är verkligen hit or miss, delvis beroende på humör, men främst vad man tycker om långsamma, händelsefattiga filmer. Inte för att det inte händer något i Efter revolutionen, men efter den första halvtimmens högre tempo tar den verkligen tid på sig, och många scener saknar rentav repliker. Personligen har jag inget alls emot ett sådant lugn, förutsatt att det finns annat, såsom skådespel, vackert foto och stämningsfulla miljöer, att koncentrera sig på. Och det gör det ju. Jag sympatiserar inte med alla ungdomarna, men jag fängslas av deras öden, framförallt den unge Gilles naiva försök att hävda sig som aspirerande konstnär i en scen full av hycklare och munväder. Och sättet som hans och Christines vägar korsas vid fel tillfällen får mig att tänka på både Den allvarsamma leken och De älskande vid polcirkeln. De dekadenta scenerna vid den nergångna jättevillan ute på landsbygden, förmodligen inspirerade av Stones inspelning av Exile on Main St., är också minnesvärda.
  

  
På det stora hela sägs det kanske lite för lite för att filmen ska beröra lika starkt som nämnda referenser, men där finns ändå något som får mig att fortsätta tänka på den långt efteråt. Må vara att tempot är lågt, ett sånt intryck innebär ändå ett starkt betyg.

Se också: The Dreamers, Norwegian Wood, Zabriskie Point
 
Mitt betyg: 4 av 5

Lore (2012)

Originaltitel: Lore
Svensk titel: Lore
Land: Tyskland (Australien, Storbritannien)
År: 2012
Regissör: Cate Shortland
Manusförfattare: Cate Shortland, Robin Mukherjee 
Genre: Drama, Andra världskriget

 
Vad: Södra Tyskland, sommaren 1945. Kriget i Europa har just tagit slut. Lore är bara 15 år och lämnas ensam med sina fyra yngre syskon när föräldrarna hämtas av de allierades styrkor. Vi får följa syskonens vandring till morföräldrarna i norr, genom ett förfallet land där de vuxna pendlar mellan dödlig skam och rena förnekelser av folkmordet som försiggått mitt framför näsorna på dem, samtidigt som barnen långsamt börjar förstå vidden av krigets hemskheter. På vägen möter de också den mystiske Thomas, en ung man som inte riktigt verkar veta om han vill hjälpa eller stjälpa.
 
Vem: Bara okända namn för mig i den här filmen, men Saskia Rosendahl lär vi se mer av i framtiden, med tanke på hur överväldigande hon är som den unga Lore (karaktären är 15 år i filmen och Rosendahl var 19 vid inspelningen). Ömtålig och bräcklig, men ändå en självklar ledargestalt för sina yngre syskon. Och som de flesta unga tyskar antagligen gjorde både 1945 och flera år efteråt, vacklar hon mellan förnekelse av och skam inför sina landsmäns gärningar.
 
Hur: Mycket stark berättelse där syskonskaran i allmänhet, och Lore i synnerhet, får representera unga tyskars förvirring efter slutet på det fruktansvärda andra världskriget. Men om barnen beter sig förvirrat, så är det inget mot hur de vuxna agerar – isolerade ute på landsbygden vill de varken tro att nazisterna besegrats eller att några koncentrationsläger existerat.

Det här är en viktig del av Europas moderna historia som sällan skildras på vita duken (särskilt med tanke på hur många andra aspekter av kriget som brukar belysas). Men det är även ett fantastiskt filmhantverk med, förutom fint skådespel, också ett sagolikt vackert, nästan drömskt foto.

Se också: Mördarna finns mitt ibland oss (1946), en oväntat insiktsfull film om de tyska skuldkänslorna, med tanke på hur tätt inpå andra världskrigets slut den spelades in. Den lite mer experimentella Anita G – flicka utan förflutet (1966, tyska titeln "Avsked från gårdagen"). Och något av Fassbinder förstås, förslagsvis Maria Brauns äktenskap.
 
Mitt betyg: 4 av 5